Göteborgsposten – 9 mars 1865, sida 2

som han hvarken hade dolk eller värja, ansåg han det klokt att ej somna. De äro i stånd att mörda mig, mumlade han. Han steg upp och gick att ställa bordet, som var af massiv ek, framför dörren. På detta bord stod ett ljus, ett enda ljus, hvars låga upplyste rummet. Hertiginnan hade medtagit det andra. Henrik märkte, icke utan oro, att ljuset snart skulle vara utbrunnet. — Lyckligtvis, tänkte han, är natten långt framskriden ... dagen skall snart inbryta. Men Henrik bedrog sig. Natten var ej så långt framskriden som han förmodade, och vaxljuset brann snart ut innan ännu dagen hade inbrutit. Fursten satt åter på sängen, men utan att sofva och under det han lyssnade till minsta ljud; plötsligt hörde han ett sakta knarrande. På samma gång tyckte han att hans säng rörde sig, och han ville hoppa ner på golfvet. Men helt plötsligt käode han sig qvarhållen af en hemlighetsfull kraft, och osynliga fjedrar hakade sig fast vid honom och fjättrade I honor. I På samma gång fick sängen en hastigare rörelse, och konungen af Navarra, som gjorde fåfänga ansträngningar för att befria sig, insåg att en afgrund öppnade sig unde: honom och att sängen sänkte sig ned i någon hemlighetsfull fängelsehåla. Sängen rörde sig i ungefär tio minuter,