Göteborgsposten – 9 mars 1865, sida 2

Anna af Lothringen lät höra ett ljud snarlikt en sårad lejoninnas rytande, öppnade dörren med buller och utgick. Henrik befann sig åter ensam. — Ventre-saint-gris! mumlade han, dessa lothringska kusiner äro på min ära roliga! att tro det jag skulle göra mig så mycket omak för att bli konung af Gascogne, då jag blott behöfver se ut genom fönstret för att betrakta en stjerna som strålar på himlen och siger mig, att Jag en dag skall blifva konung af Frankrike. Med dessa ord öppnade han fönstret till salen och lutade sig ut. Natten var klar och kall, och Bearnarens stjerna strålade nära horisonten mot nordost åt det håll der Paris låg. Henrik betraktade henne en stund och smålog derunder glädtigt, derefter sänkte han åter sin blick mot jorden, det vill säga mot stenläggningen på slottet Angers borggård. Ett halft dussin lothringska militärer promenerade af och an med värja vid sidan och musköt på axeln. Henrik drog igen fönstret och mumlade: — Huru djefvulen skall man komma ut härifrån ? Henrik gick mot dörren och klappade på den. Dörren uppläts, men bakom denna såg han två andra lothringare stå som skiltvakter. Dessa hade hvardera en pistol i Handen. Rummet hade blott en enda dörr. — Jag går och lägger mig, sade Bearnaren, natten gifver goda råd. Han kastade sig alldeles påklädd på sängen.