Göteborgsposten – 9 mars 1865, sida 1

erg och Neruda, justitiekansleren, som agar olisen, och Gurli Aberg, som lexar upp riksiushållaren Karl den eltte, och hvad det var ör allt. Det är ganska mycket allt det der, ych Herran vete, huru eder stackars korrespondent skall gå i land dermed. Han får väl taga mod till sig och i värsta fall bedja stt gudsnådligt Pater peccavi. Och så i Guds namn, lätom oss börja med teatern. Men vänen eder nu blott icke någon genomgående resumå, jag är ej fallen derför, och det må väl ingen undra på. Tänk bara på Hagbergs Karl den elfte, som redan gått sex gånger över tiljorna, och på alla de redogörelser, som tidningarne redan trakterat med. Skulle jag följa den metoden, fruktar jag, att mina läsare skulle få gäspa lika godt som jag gjorde, ynnerligast andra gången, då jag af min pligt såsom quasi-litteratör ansåg mig nödsakad att se om detta vårt nyaste historiska skådespel. Ja, jag ber om ursäkt, jag gäspade och önskade mig så långt från kongl. dramatiska teatern som möjligt, men härdade dock ut till slut. Det är besynnerligt med våra historiska skådespelsförfattare, att de tro sig hafva upptyllt allan rättfärdighet, om de väl lyckats med historien i hand teckna en bekant personlighet något så när väl i vissa stunder af hans lif. Så äfven här. Ingen kan bestrida, att icke det finnas åtskilliga ganska vackra scener i Karl den elfte; men det är icke heller något vidare. Författaren kallar sjelf sin pjes ett skådespel i fem handlingar (åtta bör det väl egentligen heta); och så är det äfven, handlingar, men ingen handling. Vi få här följa Karl den elfte genom nästan hela hang egen historia, — alldeles som samme författare först gjort med sin dramatiska skildring af Karl den tolfte, som dock väl kan anses totalt omöjlig att uppföra på scenen. Vi införas först hos biskop Winstrup i Lund just under det slaget derstädes den 4 Dec. 1676 som bäst pågår och få här se Karl den elfte första gången efter vunnen seger. Vi förflyttas sedan åtskilliga år framåt till Stockholms slott och enkedrottningen Hedvig Eleonoras små spelpartier, der konungen bråkar med sina reduktionsplaner för att helt burdus begifva sig derifrån för sin förströelse till sitt kära Kungsöhr, under det drottning Ulrika. nödgas uthärda både sin makes likgiltighet och sin svärmoders hat, alstradt lika mycket af slägtfiendskap som af fruktan att förlora sitt inflytande. Derefter blifva vi vittnen till en förtrolig scen mellan Ulrika och hennes väninna Anna Winstrup, utgörande en vacker skildring af den djupa sorgen i Ulrikas hjerta; den vackra elegien afbrytes dock af Maria Euphrosinas ankomst och klagomål öfver konungens hårdhet mot de la Gardie. I nästa akt se vi huru Karl den elfte betalar med stångjern, huru han en stund derefter förfaller i ett slags svärmeri vid åsynen af en af hans gemål målad tafla öfver Kungsöhr samt huru han väckes ur sina tankar af sin moder, styckets onda genius, som ständigt inblåser hans misstroende mot gemålen. Vidare förflyttas vi till det fordom så stolta och mäktiga riksdrotset Magnus Gabriel de la Gardie på Carlberg, just då kronan bemäktigat sig detta hans sista fridhem och de öfrige kreditorerne söka att komma åt så mycket som möjligt af rofvet; så åter till Stockholms slott till en ny scen af bitterhet mellan de båda drottningarne, derefter till ett besök af konungen hos den nu till fullkomligt armod nedsjunkne och af nådegåfvor lefvande de la Gardie, och slutligen till drottning Ulrikas dödsbädd — år 1793. Det är således icke någon kort tid detta skådespel omfattar — hela sjutton år. Ridån