— Ja, sade hon, denne man har varit en dåre, en enfaldig stackare: jag skulle gjort honom till den störste konung i verlden. — Hvilken skada, mumlade Henrik, att jag är gift! ni skulle kanhända ha hjelpt mig att förstora mitt lilla konungarike Navarra, Dessa ord frambragte intet leende på hertiginnans läppar. Hon förblef ett ögonblick allvarsam och tankfull, derefter höjde hon hufvudet och fästade på konungen af Navarra sin brinnande blick: — Min kusin, sade hon, stunden är allvarsam. På vårt samtal i natt kommer att bero om det blir krig eller fred oss emellan. — Men, min kusin, anmärkte Bearnaren, det tyckes mig att vi äro i fullt krig. Är jag ej er fånge? — Ja och nej. — Hvad menar ni? — Ni har enleverat mig i Blois och skulle fört mig till Navarra; jag utlade i min tur en spara för er, och genom att föra er till Angers har jag bevisat mig vara stark nog att strida med er. — Visserligen! jag finner det nog. — Hör nu på, min kusin. Jag vill helt och hållet öppna mitt hjerta för er. — Nu gäller det att stå på sig, tänkte Henrik. Anna af Lothringen fortfor: — Jag har ett besynnerligt öde. Konung Carl IX hade bort förmäla sig med mig, konung Henrik III och kurfursten af Phalz likaledes. Jag har drömt om Frank