XXXVIII. Hertiginnan af Montpensier betraktade Henrik med ömma blickar och yurade: — Ni vore dock den man, på hvilken jag skulle ha trott. — Ah! utbrast Henrik som dessa enkla ord kom att darra. Anna återtog: — Hör noga på Ni är min fånge och jag ämnar föra er till Nancy. Der skall ni ha god tid att älska mig så mycket ni behagar, ty jag hoppas få qvarhålla er der så länge som möjligt. — Så vida icke mina tappra gascognare komma och befria mig, sade konungen af Navarra. — I Nancy? — Parbleu! vägen är lång, jag vet det, men gascognarnes hastiga gång har blifvit ett ordspråk. Hertiginnan af Montpensier reste sig och gick att försäkra sig om att alla dörrar voro stängda och att ingen kunde höra hennes samtal med konungen af Navarra. Henrik betraktade henne och fann henne skön. — Så sannt Gud lefver! min kusin, sade han, konung Henrik III gjorde mycket orätt i att ej gifta sig med er då han hade tillfälle dertill. Dessa ord frambragte en underbar nästan förskräcklig verkan på hertiginnan. En blixt lyste i hennes ögon hennes läppar trycktes tillsammans; Båarnaren fann henne ståtlig i sitt bittra hat och sitt djupa förakt.