Göteborgsposten – 7 mars 1865, sida 2

Henrik förde sin arm omkring Anna af Lothringens smärta lif. — Jag skulle då säga, att jag älskade er ... utbrast han. — Håll, min kusin, svarade hertiginnan, ert öga är så passioneradt, på era läppar sväfvar ett så ömt småleende, att jag kunde vara frestad tro det..— och ni skulle ha rätt, min vackra kusin. Med dessa ord tog han en kyss af henne. Anna af Lothringen försvarade sig ej. — Ni är den galantaste af furstar, sade hon. — Åh! sade Henrik, jag försöker åtminstone... — Sålunda älskar ni mig? — Så sannt jag lefver! — Hvarföre sade ni ej det ombord på båten? — Men, bästa kusin, jag gjorde ju icke annat; deremot... — Ja men då ni lemnade mig, gick ni att göra er kur för den blonda Bertha de Mallevin. — Jag försökte glömma er ... ty min kärlek till er gjorde mig redan olycklig ... — Ni är beundransvärd, min kusin. — Och uppriktig ... — Bah! — Nu då ni bortför mig till Nancy och jag ej är annat än en stackars fånge i stället för att vara konung af Navarra, hugenotternas chef, en fiende till huset Lo