— Ah! verkligen. Det var så längesedan jag såg konungen, att jag är okunnig om dessa omständigheter .. — Pärven tänker bannlysa honom... — Verkligen! — Och om något dylikt hände... — Nåväl? utbrast hertigen. — Skulle Frankrike resa sig och begära en annan konung. — Ni tror det, fru hertiginna? — Det är rena sanningen, min kusin. — Och .. denna konung?... — Ah! sade hertiginnan, hvem denne konung skall bli tror jag kommer att bero något på huset Lothringen, som har påfven på sin sida. -Och huset Lothringen? ... — Skulle utmärka den furste med hvilken det vore allieradt . . . — Och denne furste? — Det beror blott på er sjelf att blifva denne furste, sade Anna af Lothringen. Då hertigen af Anjou reste sig helt förvirrad af denna proposition, tillade hertiginnan af Montpensier i högtidlig ton: — Hertig Frans af Valois, vår kusin, skulle det behaga ers höghet att inom sex månader härefter vara Frankrikes konung? Frans af Valois svindlade och frågade sig om han ej drömde. (Forts.)