Göteborgsposten – 4 mars 1865, sida 2

mumlade hertiginnan af Montpensier med ironi, konung Henrik III har ej för vana att understödja sina vänner. — Det är sannt, sade hertigen af Anjou, hvars afundsjuka Arna af Lothringen skickligt förstod att underblåsa, ban har för vana att öfvergifva dem .. Hertiginnan fortfor: — Men en gascognisk kapten, en äfventyrare hvars namn man ej känner och som kommer till Blois för att bortföra en flicka från Lothringen, denne man är en så stor brottsling och har så föga rätt till undscenda, att det tvärtom bör anses vara ett välsignelsevärdt verk att befria sig från honom, är det icke så, min kusin? . — Jag börjar begripa, mumlade hertigen af Anjou. — Säkert finnes det väl i slottet i Angers något hemligt fängelse med tjocka murar och stinkande luft, dit döden helt naturligt kommer att befria en olycklig fånge från lifvets qval? — Hum! utbrast hertigen, om man sökte noga. Hertiginnan smålog på ett tillbedjansvärdt sätt. — Se så! sade hon, nu finner jag att vi komma att förstå hvarandra. — Det beror derpå. Dessa tre ord kom Anna af Lothringen att rynka ögonbrynen, men hon iakttog tystnad och väntade att hertigen af Anjou skulle förklara sig. Men Frans af Valois var ej förgäfves Catharinas son: han hade italienskt blod i ådrorna och hade blifvit uppfostrad i Macchiavellis stora skola. — Min vackra kusin, sade han, ni har funnit medlet att bemäktiga er konungens af Navarra person ... Det