— Ja, ers majestät. — Visa ringen för hertigen, som då han får se den skall förstå att du är ett sändebud från mig, och att han bör sätta tro till dina ord. — Hvad skall jag säga? frågade pagen. — Ätt jag ej kommer till slottet, och att han ej underrättar hertigen af Guise om min ankomst till Angers. — Är det allt? — Nej, du skall vidare bedja honom komma och besöka mig i det hus der jag tager mitt logis: det vill säga hos barberaren Loisel. Pagen gaf sin häst svorrarne och aflägsnade sig. Drottningen gjorde sitt inträde i staden efter honom. Den som förde befälet vid stadsporten var en gammal officer hos hertigen, som vördnadsfullt bugade sig då han kände igen enkedrottningen. — Herr de Loignoc, sade Catharina, jag kommer till Angers i all hemlighet . . . kom ihåg det. Officern lät enkedrottningen passera. Bärstolen uppnådde Loireflodens strand, följde den en stund och stannade ej förrän den hunnit midtframför ett hus af blygsamt utseende och som hade till skylt: LOISEL Barberare, fältskär, etc. Herr dAsti klappade på porten med knappen af sin värja, och kort derefter kom en man med gråsprängdt hår, rödbrusigt ansigte och utstående mage ut att öhy na. Denne mun helsade med otvetydig vördnad, som be