Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 2

— IIvad då? frågade konungen af Navarra. — Jag hörde er tala om kärlek med en vacker flicka. — Aha! verkligen! — Och då förstod jag att ni gjort narr af mig, min kusin. Och .. i er ordning? ... — I min ordning svor jag att besegra er. — Jaså, verkligen! — Ni skall få se att jag lyckats... — Ack min Gud! utbrast Henrik godmodigt, jag kan förkorta er berättelse, fru hertiginna. Jag anar hvad som passerat. Ni kom hit tillsammans med den ädling som förrådt mig? — Ja, min kusin. — Derefter utdelade ni era berallningar till vår värd, som i sin egenskap af katolik ställt sig till ert förfogande? — Alldeles det, ja. — Och ni har lagt ut en snara för mig, i hvilken jag fallit. Hertiginnan smålog å ett tillbedjansvärdt sätt. — Jag vill ej längre dölja det tör er, sade hon, snara är just rätta ordet. — Utan tvifrel har man dödat mina följeslagare? Nej, svarade hertiginnan, man har uöjt sig med au binda dem och lägga munkafle ä dem. — Från mig har man tagit min värja .. — Och era pistoler, min kusin, och er dolk. — Nåväl! min kusin, utropade Henrik som ej lät sig