Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 1

ut i korridoren. Men till sin stora förvåning sann han dörren tillsluten. Henrik rynkade ögonbrynen och gick fram till geridonen, på hvilken han lagt sina pistoler. Pistolerna voro försvunna. IIan kände efter sin värja och uppgaf ett rop af vrede. Den fanns der icke mer! — Ventro-saint-gris! utropade han, det här liknar förräderi! Ett hånfullt gapekratt, ett qvinnoskratt utan tvifvel, och som tycktes komma inifrån muren, besvarade honom. Är jag då fånge? utropade han. — — Kärlekens och skönhetens fånge, svarade en röst. På samma gång såg Henrik ett stycke i väggpanelningen vrida sig omkring, blotta en dörr som han ej kunnat misstänka finnas der och lemna passage åt en qvinna. Vid åsynen af denna qvinna utstötte Henrik af Navarra ett anskri. Det var hertiginnan. Icke mer detta spöke med brinnande blick och blekt ansigte som uppenbarat sig för pagen Raoul, utan Anna af Lothringen, hertiginna af Montpensier strålando af ungdom och skönhet. Hon närmade sig konungen af Navarra leende. Lönndörren tillslöts efter henne. — God dag, min kusin, sade hon till Henrik i det hon räckte honom sin hand. — Min hertiginna ... stammade Henrik som ej rätt visste om han hade att göra med en qvinna eller en uppenbarelse från andra verlden. — Min kära kusin, återtog hon, jag skulle kunna