Göteborgsposten – 1 mars 1865, sida 2

— Likväl? ... utbrast Raoul ängesttullt. — Kan jag ej få någon ro i den andra verlden, då jag tänker på utt jag för evigt skall vara skild från dig. En snyftning fullbordade spökets mening. Raoul föll på kni — I Guds namn, sade han, värdes förlata mig! — Skulle du ha mod att förtjena din förlåtelse? — Ack! tala! hval bör jag göra? — En sista kyss... Raoul svindlade och ryggade tillbaka. Man kysser ej sa lätt ett spöke — Du finner det väl, du är rädd sade den aflidna. — Nåväl! nej, atropade Raoul. Han gick emot hertiginnan. I detta ögonblick utslocknade det osynliga ljuset, och I Raoul befann sig i mörkret. Men på samma ging fattade honom tva fasta armar, omslöto hans hals, och hertiginnans läppar trycktes mot hans af ångestsvett drypande panna, — Ack! jag älskade dig, sade hon... Oh! ja, jag älskade dig... Och död eller lefvande drog hon honom med sig ett par steg framåt. — Jag ilskade dig, återtog hon ...med passion... med raseri Hon drog honom förbi sig och stötte fram honom i stället för att draga honom efter sig... — Jag älskade dig ...och du har förrådt mig! fullbordade hon.