Göteborgsposten – 28 februari 1865, sida 2

förflutit, insomnade äfvenledes den andre och glömde att väcka sin kamrat... Om nägon klockan två på morgonen inträdt i det kungliga rummet, hade han från tre personer fått höra snarkningar, lika ljudliga som orgeln i en katredal. Raoul sof icke, han. Ex-pagen hos Carl IX, Nancys älskare, hertiginnans ar Montpensier favorit allt detta hade Raoul varit — reflekterade i stället för att sofva. Han var visserligen nagot tung i hufvndet, något styf i lederna, men i denne sflnt bygda kropp fanns en häirdad själ, muskler af stäl och en jernvilja. — Jag skall icke sorva, hade han sagt för sig sjelt. Och Raoul beherrskade sin trötthet och somnade icke. Men han reflekterade. I motsats mot vissa personer som bli glädtiga at ruset, blef Raoul sorgligt stiund da han druckit mycket, och så var det äfven denna arton. Han tänkte pa hertiginnan. Hertiginnan som han. trodde vara död. Liksom konungen af Navarra erfor äfven Raoul en djup sorg deröfver. — När allt kommer omkring, yttrade han för sig sjelf, är jag första orsaken härtill... Jag var den som förrådde denna qvinna, hvilken älskade mig ... jag som öfverlemnade henne åt konungen at Navarra . Raoul suckade djupt och kände bittra samvetsqval. Korridoren der han befann sig var försänkt i mörker.