Göteborgsposten – 28 februari 1865, sida 1

adelsmannen, som stått vid rodret då olyckan händt. äfven omkommit. — Stackars hertiginna! hade han flera gånger mumlat under supån. Men stiftsdomaren var så älskvärd. att konungens sorg oj kunde motstå honom. — Ser ni, min herre, sade biskopens af Nantes vikarie, lätsande tro att Bearnaren och hans följeslagare voro katoliker — jag är en kyrkans man, det är sannt, och uppfyller samvetsgrannt alla mina andeliga pligter, men det hindrar mig icke från att dricka dugtigt och länge. Utan att vara besvärad deraf? frågade Henrik i spefull ton. Böarnaren hade märkt, att stiftsdomaren började stamma. — På intet sätt, sade den senare; jag har förr haft vigtiga sammankomster med en läderflaska fylld med Jurangonvin, och dessa sammankomster slutade alltid till min fördel. — På hvad sätt? — Jag tömde flaskan. — Bravo! sade Henrik. Derefter suckade han. — Ack! det Jurangonvinet, sade han, det är verkligt vin det, herr stiftsdomare! — Jag har sådant i min källare, min herre. Henrik slog mot bordet. — Huru! utropade han, ni har Jurangonvin? — Tjugo år gammalt ... — Och ni nämner ingenting härom!