Göteborgsposten – 28 februari 1865, sida 1

— —— — — åter få ett dylikt tillfälle att studera praktisk ingeniörvetenskap i den vidsträcktaste skala ngoch handpålkranar, ångoch handpum. par, ångkranar, flyttbara och fasta, med ångmaskiner för att drirva luftpumpar; karlar ar betande öfverst på höga tuvmerstållningar eller nere i mörkret, djupt under flodens bädd, fyllande fördämningarne genom slussar för att spola ut gyttjan och åter utpumpande vattnet; stenar, tegel, affall, smutsigt vatten — detta och hundrade andra operationer och saker ser man öfverallt dag efter dag, från morgon till q väll, Arbetena närmast Westminsterbron äro de som ådraga sig mesta uppmärksamheten, ty man kan der iakttaga alla operationer från vattnets utpumpande till inläggandet af lera emellan fördämningarnes timmer, och här kan man äfven se hela sammansättningen at de spärrställningar, hvilka göra det möjligt för jerneaissonerna att utehålla Themsens vatten till ett djup af 40 fot och hvardera motstå en tryckning af 2,800 centner. Från ingen punkt af floden kan hela systemet bättre ötverskådas, ty här finnas både jernoch timmerfördämningar, bakom hvilka den massiva granitkajen skall komma att höja sig. Metoden att bygga denna jernfördämning är ganska enkel, men just derigenom högst intressant. Tuberna äro, som sagdt, ovala och sammansatta at ringar eller bälten. Hvarje ring är 12 fot lång, 7 fot vid och 4 fot djup, med en flens eller egg, som tillåter den ena ringen att nitas vid eller ofvanpå den andra. Tre eller tyra af dessa ringar nitas tillhopa och sänkas emellan ett par ledpålar i vederbörlig stllning, d. v. s. på ända, till flodens botten; andra ringar fästas på dessa tills det hela är högt nog för att resa sig öfver högvattenslinien. Vigten af den sålunda sammansatta, ihåliga och i båda ändar öppna tuben är tillräcklig tör att tränga dess nedre ända genom den mjuka dyn, på hvilken den hvilar och hålla den vattentät i botten. Då detta resultat vunnits, pumpas vattnet ut och tuben belastas småningom med jern, för att tränga den djupare ned, tills den hunnit tillräckligt djupt och har starkt fäste i botten. Arbetarne gå derefter ned i tuben och gräfva upp den inuti varande dyn samt, längre ned, sanden tills de hunnit två eller tre fot ned i jorden under tubens lägsta kant. Det är således nu ett tomrum under tuben, ned i hvilket densamma skulle sjunka ifall icke de öfre jordlagrens tryckning och lriktion mot sidorna förhindrade detta. För att nu upphäfva denna tryckning har man tillgripit följande sinnrika medel. En vigt af 60 tons jern hänges på tuben och öfver densamma lägges ett lufttätt tillslutande lock. Genom en öppning i locket inpumpas medelst ångmaskin luft i tuben tills lufttrycket inom densamma uppgår till 8 skålpund på qvadrattummen — en tryckning som utvidgar jerntuben mer än en half tum i alla riktningar. Åtven jorden i hvilken tuben blitvit nedtryckt vidgar sig naturligtvis i samma mån. Plötsligt frigör man den komprimerade luften inom tuben och lika plötsligt sammankrymper denna till sin? förra vidd samt sjunker genom den nu utvidgade jorden och ned i det nyssnämnda två eller tre sot ljupa hålet under tuben, hvilket arbetarne räft. Åter stiga dessa ned i tuben, gräfva innu djupare ned och åter användes lustens biträde för att få tuben ned genom den mot nans sidor hårdt tryckande jorden. Denna procedur upprepas gång på gång tills man xenomträngt all den ofvanför liggande gyttjan och sanden samt hunnit denna mystiska geoogiska blandning som kallas Londonerlera, vilken är hård som marmor, hvaretter man j genom någon ansträngning af den moderna ngeniörvetenskapen skulle förmå att komma