skulle man tagit honom för någon italiensk äfventyrare, sådana det öfverflödade af i Frankrike efter Catharinas af Medici ankomst. . Hertigen hade ett hof, emedan det var nödvändigt att ha ett sadant; han gaf baler och höll öppen taffel, men både på balerna och vid bordet hade han en så dyster min, att man kunde tro sig vara på en begrafning. Han helsade på damerna med högåragenhet, snästo männen, bannade pagerna, vände skoningslöst ryggen åt dem som vände sig till honom med någon supplik och lät hlinga alla hugenotter man förde till honom. De af hans hofjolk som länge varit i hans tjenst påstodo emellertid, att hertigen fordom varit en trefligare sällskapsmenniska som älskat jagt, vin, qvinnor och musik. Nagra, ännu djerfvare, gingo ända derhän att påstå det prinsens dåliga humör daterade sig från den dag då konungen af Polen i största hast hade aterkommit för att taga Frankrikes krona i besittning. Men en page hvilken tjenade honom som kammartjenare och som hette Tanneguy tillade att hans höghet fått dubbelt så daligt lynne sedan en viss dag, då han vid Blois stadsportar mött en skön, okänd qvinna med blå ögon och blonda lockar, som han förgäfves iöriöljt och som undsluppit honom derigenom att hon sördjupat sig i en labyrint af små gator i hvilka hon slutligen försvunnit ur sigte. Hertigen steg sent upp, dinerade klockan två på eftermiddagen och superade klockan nio. (Forts.)