Göteborgsposten – 23 februari 1865, sida 1

börda öfver sitt hufvud, tog djerft kosan mot venstra stranden. — Ahl! den olycklige! mumlado Pecöome, han skall dränka sig! ... I Men Pacömes farhågor skulle cj realiseras. i Simmaren uppnådde lyck igt etranden just ned mför Panesterres slott. Denne simmare var ingen annan än förråätlaren Ca-ton. som räddat hertiginnan af NMoutpensier, sedan han varit orsaken till båtens undergäng. ö Ena hemlig instinkt hade drifvit honom mot venstra stranden, onktadt denut var mest atligsen. — Ah! monscigneur, sade Pacöme, som var godhjertad, fastän af orleanskt ursprung, det är en qvinna! — En qvinna! utropade stiftsdomaren med en känsla af uppskrämd ärbarhet. Är hon frisk och sund? — Ja, monscigneur. — Nåväl! så mycket bättre för henne. — Men vi måste gifra dem gistfrihet, monseigneur. — Hvad tänker du vå, olycklige? — De äro våta, det är kallt... Kanhända äro de hungriga! — Pacöme, sade stiftsdomaren strängt, jag förbjuder er att öfverlemna er åt ett öfverdrifvet ädelmod! Ri vet väl att vi äro fattiga i år... Det Hef litet vin; säden är dyr. Det är redan nog att ej tillsluta sin dörr för dem som komma och kla:pa på, utan att gå och uppsöka folk som utunp tvifvel skola gå sin väg fram utun att tänka på oss