Göteborgsposten – 22 februari 1865, sida 2

— Nin lilla valsignade madam. jag bar ej tagit mera än 7 rdr. Min lilla, goda Svenesounska. bekänn! — Jag kan icke (snyftande). — IIuru många droppar gaf du henne in? — Tjugo droppar, hvarken mer eller mindre. Precist tjuvo droppar (tjutande). — Hvar tog du pengarur? — De lågo omkring henne i sängen. — De lågo i lådan, säger iag! — Hvad har du de nya kängorna? — De stå qvar under sängen. — Du har tagit dem! — Nej de stå under sängen... så eannt jag heter Svenssonskan! På mitt lif och min ära är det icke sannt! — Hennes ära! Jo jag tackar jag! Skulle jag ej ha bättre ära, så... utbrister mad. B. med förtrytelse. På detta sätt examinerade mad. Björk den brottsliga ännu en liten stund, tills polismästaren gjorde slut på saken genom utt förvisa målet till rådhusrätten. Svenssonskan införpassades till cellfängelset. — Trenne ynglingar, Edvard Andersson, Gustaf Leonard Hägg och Carl Edvard Wikström, blefvo för några dagar sedan häktade derföre att de d. 7 d:s å briggen Clinton, liggande utanför någon hamn i Majorna, löshuggit kopparplåt, hvilken de sedan för 714 skilling försålt till hustru Johanna Jönsson. Likaledes bade å de ångfartyget Najaden, vid ett tillfälle då folket varit i land, gått ombord och stulit 5 st. messingsnycklar, 3 gångjern, 3 krokar och 2 merlor, allt af amseing, samt ett hundrade kopparspik. Vid anställd visitation hos hustru Jönsson, anträffades det å Najuden stulna, men kopparplaten var deremot redan nedsmält. Vid förhöret medgaf Edvard Andersson att det var han som föreslagit de öfriga kapet på Clinton. Han tyckes vara väl hemma i tjufspråket, ty han framställde sitt förslag sålunda: Ska vi schastra på dender båten? Sedan de löshuggit några plåtbitar aflagsnade de sig, men A. förnekade att de blifvit skrämda från sitt förehafvande af ankommande personer, hvilket åter påstods af målseganden. TI stölden pa Najaden voro blott Edv. Andersson och Hägg delaktiga. Hägg st d på vakt nere å isen, medan Andersson var uppe på fartyget och begick stölden. De gingo sedermera till hustru Jönsson, som denna gång gjorde någon svårighet att köpa det misstänkta goåset, men dock låt förmå sig dertill då A. förklarade att hon köpt mycket större Åbundtark förut. Han förnekade att han, såsom Hägg uppgifvit, yttrat att hon skulle köpt dem af honom (Andersson). Hustru Jönsson betalade för samtliga messingspjeserna blott 50 öre, för hvilka penningar de köpte sig mat och kaffe. De öfrigas berättelser öfverensstämde med Anderssons, dock nekade Hägg till att ha afvetat A:s afsigt att stjäla, då denne gick ombord på Najaden. Först då han åter kom ned derifrån visade A. hvad han stulit. Hustru Jönsson medgaf att hon misstänkt det messingspjesorna voro oärligt bekomna. Men dels bedyrade A. så heligt att han hittat sakerna bland sopor å Långa bron, dels var han så enträgen och tillochmed pockande, och dels hade hon så svårt för att neka då någon bad henne om något, att hon slutligen gick in på affären. Målet förvisades till vederbörliga domstolar, och qvarsitta alla tre pojkarne i cellsängelset.