Göteborgsposten – 21 februari 1865, sida 2

Två gånger hade hertigen af Guise varit otroligt distraherad. Maugiron betraktade ömsom den ene och andre uf de båäda höga personerua och begrep ingenting. Men hvarföre återkomma de ej, då det är elntadt: mamlade konungen med otälighetHertigen rynkade ögonbrynen. — vämar ers mjestät någon? utbrast Mangiron. — J4a.. Quelur ... Konungen lutade sig intill Maugirons öra: — De ha gått att göra sig af med garcognaran, hviskade hun. Maugiron darrade. — Nåväl! sade hin, det är ej för ghatcognarons skull jag är rädd, Sire. — Hvilken gasccguure är det fråga om, min herr kusin? utlät sig hertigon af Guise. — Ni vet det lila väl som jag, svarade Henrik III leende. Jag .. Sire? Men lätom oms tillsluta ögonen och fortfarom att antaga, ni och jag, utt schweitzuro och land-knektar råkat i tvist. .. Då konungen yttrat detta, hördes ett häftigt buller i försalen, dörren örpundes, och in trädde en man betäckt af blod. Vid hans åsyd uppgaf konungeu ett rop af förskräckelse.