Från Paris skrisver en korresy. till en utl. tidning: På Theatre Italien debuterade nyligen en monsieur Verger i ÅErnanix med ofantligt bifall. Man förespår honom redan en lysande framtid, oaktadt han lärer vara så afskräckande ful, att en spesägel liknat honom vid en utmärkt orgel i en vedlår. — Rörande Offenbachs senaste stycke La belle sielene, som fortfarande gör surore, citerar man ett qvickt bonmot af Eugene Chapus: Cette fois cest la belle Ilelene qui a enlebce Paris. — Man börjar i Paris alltmera sysselsätta sig med minnena från den 1:ste Napoleons tidsålder. Bland dessa intager minnet af drottning Hortense första rummet — en personlighet, som under alla tidskiften har behållit sin plats i hvarje äkta fransmans hjerta. Länge bortglömda anekdoter från hennes tid dyka åter upp och gå från mun till mun. Hortense Beauharnais var en utmärkt målarinna och komponerade flera anslående melodier redan som mycket ung. Åfven i Malmaison och Tuilleriernas kejserliga slott fortsatte hon sina studier med lif och själ, så att hon icke sällan glömde bort otikettens fordringar. En middag hade kejsaren redan trädt in i taffelsalen, men Hortense var ännu icke der. Kejsarinnan Josefina skyndade då full af otålighet upp i sin dotters våning och fann henne der fördjupad i målning. Josefina gjorde henne häftiga förebråelser och frågade om hon målade för penningar, eftersom hon målade med en sådan orimlig ifver. Hortense lade helt saktmodigt pensel och palett ifrån sig och svarade med en drömmande blick: Ack, min mor, hvem kan väl under ett århundrade som det vi lefva i svara tör att jag icke engång kan behöfva att göra det. Å. 1815, då allt hade störtat tillsammans, då ett praktexemplar af hennes romanser, bland annat byte, hade tillfallit kejsar Alexander af Ryssland, sade Hortense: Mina sånger äro mina egna verk och jag vill icke att man deraf gör sig en trofs. — Alexandre Dumas håller nu på att rusta sig till sin omtalade Amerika-resa och har derigenom ännu en gång blifvit samtalsämnet för dagen. För någon tid sedan, heter det bland annat, fick han besök af en ung skald och följande samtal uppstod: ÅHerre och mästare! Jag medför till ert benägna påseende ett verk, som jag tänker ge ut af trycket. — Jaså, så mycket bättre för er. — Det är på versl— IIm! Desto sämre för publiken! -UHuru så, hvad menar ni? — Jo, ser ni, min unge vän! Poesien är icke modern längre. Huru många vers innehåller då ert skaldestycke? — Tretiotusen. — Mille diables! För att läsa igenom dem fordras det ju minst femtontusen menniskor. Detta svar kan tyckas nedslående nog, men hvarföre också skrifva ett poem i 30,000 vers, då det är så obeskrifligt lätt att låta bli skrifva ett enda.