lIvarjehanda. Tag hit pipan! Länsman B. inträdde en vacker dag till den gamle tvärsäkre prostgubben V. Hans ärende var att meddela prosten en stämning för någon slags averkan på prestgardens ske Emedlertid blef B., som icke straxt omtalade sitt ärende, vänligt motagen, bjuden en pipa tobak och plats utt sitta ned. Sedan de så en stund sutit, rökt och språkat om hvarje handa, drager B. efter åtskilliga förberedelser, fram med sitt obehagliga ärende. Men i ett nu brast gubbens tälamod, och med ett barskt: it 5 hit pipan! blef det slut med både gästfrihet och öfrig artighet. Skomakare, blif vid din läst. Samme V. fick i sina yngre prectar besök al en 20-årig skomakaregosde, af hans församling, som anhöll om prestba i afsigt att begynna studera. Denna anhållan för V. temligen löjlig, och ordspråket: skomakare blif vid din läst! låg alltför nära tillhands, för att icke alltid al den något tväre prosten V. för tillfället användas. Skomakaregosden stod dock fast vid sitt beslut, och pastorn måste slutligen villfara hans begäran. En tid af är förflöt; men en vacker dag erhaller prosten en vacker käpp med massiv guldknapp frän skomakaren som skulle blifva vid sin läst. Denne var nu professor i Greifswald och hade der blifvit gift med ett mycket rikt fruntimmer. Riksdagsmannakandidat. Häromdagen infann sig i förstugan utanför Folkethingets församlingslokal på Christianborgs slott i Köpenhamn en tarfligt klädd person, som frågade en al vaktmästarne derstädes till hvem han skulle vände sig för kunna bli riksdagsman. Under loppet af det samtal som inleddes med honom, berättade han med älskvärd öppenhet att han som var bördig sran Sorö och eljest hade sitt lifs-uppehälle af att göra trädskor, då affärerna gått temligen skralt hade fattat det beslutet att bli riksdagsman, till hvilken befattning han dessutom kände en inre kallelse. Han hade af denna anledning ett par gånger tillskrifvet en namngifven medlem af Folkethinget, men till sin förundran hade han aldrig fått något svar på sina epistlar. Då emellertid på senare tiden kallelsen i hans inre blifvit alltför stark att kunna motstas och det dess utom började bli ondt om arbete i Sorö hade han ändtligen på allvar beslutat att smörja sina stöflar och ge sig i väg direkte till Köpenhamn, för att der söka lyckan. Han var, då han till trots för den stränga vinterkylan och den myckenhet al snö som betäckte vägarne lemnade Sorö, i en mycket sval kostym, samt den lycklige egaren al 15 mark. 1 sk., men den långa tid som han tillfölje af för årstiden egendomliga förhallanden måste tillbringa på vägen hade så tärt på hans kassa att han nu endast bade 5 mark qvar. Han önskad, nu att tala vid oruföranden och tillbjnda honom sin tjenster, men då han hade hört att der var minst a zöra i landsthinget önskade han heldst att få sin platt! i detta ting; dock villa han i betraktande af omsta ligheterna och då han nu en gang hade kommit tilstaden och svårligen hvarken kunde uppehålla sig pål stället eller hade rad att återvända till Sorö, erbjuda sig att antaga en landsthingsmans befattning för billiare pris än det vanliga, neml. 2 rår danskt om dagen. Om den blygsamme aspiranten fatt tillfälle att framla sitt i alla händelser välmenta anbud för thingets ordförande, är oss icke bekant.