tyska förbundet. Om Slesvig skulle komma under dettas domvärjo, skulle enligt all sannolikhet förbundsdagen med majoritet besluta Slesvigholsteins öfverlemnande som sjelfständig tysk stat åt augustenborgaren. Detta vill Preussen framför allt icke, och skulle derföre, om det medgåfve Slesvigs indragande som tyskt förbundsland, lätt kunna råka i allvarlig konflikt med det öfriga Tyskland, i hvilket fall Österrike säkerligen icke skulle tveka om att utträda ur den trollring, hvarinom det nu af Ryssland och Preussen är förhexadt, och rikta åt detta senare ett allvarligt hugg, genom att ställa sig i spetsen för förbundsdagen och återställa sin nu förlorade jemnvigt inom Tyskland. Det är således helt naturligt, att Preussen ej kan eller vill gå in på en sådan begäran som den om Slesvig. Emellertid berättas nu på officiös väg samtidigt från Wien, att österrikiska ministören skall inom riksrådet under närmaste tiden betona hertigdömenas sjelfständighet och an gustenborgarens insättande i siua rättigheter. — Skall denna underrättelse angitva, att en verkligt allvarsam situation nalkas, eller betyder den, att komedien ännu fortsar? Det börjar nästan se allvarsamt ut, ty träån Petersburg förljudes oväntadt åter en röst i frågan, hvilken uppträder med synbar önskan alt stödja Preussen och dymedelst genom sin vanliga tjuskraft i det onda bringa Osterrike ifrån tankarne på en skiljmessa från den hel. alliansen, hvilken ännu är för Ryssland behöflig och gagnelig. Det skrifves nemligen från Petersburg, att den officiela tidningen derstädes innehåller en artikel, som förnekar underrättelsen om, att de tyska mellanstaterna moraliskt understödjas af Ryssland i deras sträfvan, att emot Preussen vilja ordna hertigdö menas sak. Denna deras tendens kan endast bidraga till söndring inom Tyskland, och splittring der är icke Ryssland angenäm. Ett enigt Tyskland är vigtigt för Ryssland, utropar det ryska bladet, men endast farligt för Frankrike! — Härmed menas naturl. ett enigt Tyskland å la Bismarck, ett enigt, liberalt Tyskland skulle dermed vara vigtigt för Frankri ke, men endast farligt för Ryssland, så motsatta äro rollerna. Absolutismen, feodalismen och reaktionen äro Rysslands hjelptrupper. Frankrikes äro frihet och framåtskridande. Mellan dessa båda alternativer slites Tyskland — det är en inre vånda. Det skall bli af intresse att se, hvem som slutligen skall vinna den omhvärfda Germania. I hennes hand hvilar för lång tid den europeiska civilisationens öde. Redan nästa år — d. 6 Nov. firar förbundsdagen i Frankturt 50:de årsdagen efter sin stiftelse, och kanske skall det innan dess vara afgjordt, om förbundsdagen eger rätt att bestå eller icke. D. 6:te Nov. 1816 egde förbundsdagens första sammanträde rum; en del af de högtidligheter, som af denna anledning voro påtänkta, måste uppskjutas på grund af det regniga och ohyggliga vädret. Dock inleddes diplomaternas sammankomst med klockringning och kanonskott, som varade i eu hel timme. För öfrigt hade regeringarne på den tiden sjelfva endast ringa förtroende till institutionens varaktighet. I ett bret från Oelsner till den preussiske diplomaten Varnhagen v. Ense upplyses, att vid förbundsdagens upprättande antogos 2:ne kanslister (med 1,200 och 1,100 gyldens lön) och 2 kanslibetjenter, dock med det uttryckliga förbehåll, att ingen utaf dem skulle ha berättigade fordringar, om gesandterna förr eller senare skulle åtskiljas och förbundsdagen upplösas. Sedan 1816 har denna senare visserligen genomgått mången storm, men dock visat sig vara det enda band, som kan bålla de kisaktiga tyskarne tillsammans. Den värsta krisen genomgick förbundsdagen är 1848, då den var suspenderad från Mars 1848 till December 1850 och endast kunde åter samlas genom Österrikes energiska strälvanden. För närvarande är förbundsdagen mycket förlamad och lider starkt af ålderns tvinsot. Sjelf utgången från den hel. alliansens och wienerkongressens sköte, således ett barn af furstarne, har den ännu icke slagit rot hos folket och kan det ej heller, ty det börjar redan känna sitt behof at frihet och den enighet som betingar denna — det vill sjelft deltaga i rådslagen om sina angelägenheter, och förbundsdagen är blott en samling af nästan oinskränkta furstars gesandter. Såsom ett)