Göteborgsposten – 17 februari 1865, sida 1

w1 2 — och tros kunna fullgöra sina arbeten på ten ligen kort tid. Den beslutade och redan med ledamöte försedda Uniorekomiten är ojemförligt vigtigas Tidpunkten är onekligen väl vald. Den rå dande sinnesstämningen hos både svenskar oc norrmän är nu särdeles välvillig. Nödvändig heten af endrägt inses af alla, äfvensom d sstora vådorna af söndring mellan tvenne folk som hafva gemensamma politiska intresset valet af ledamöter i denna komite är gjord med stor omsorg. Man kan säga att de bli vit vägda på guldvigt, och folken i de begg rikena skola tvifvelsutan blifva nöjda med sin ombud i komitån. På den svenska sidan är de tre män kallade, som hvardera kraftigas inverkade, hvar och en i sitt stånd, på beslu Jtet i norska frågan vid 1860—61 åren riksdag. Jag menar rådman Björck, t. riks sdagsmannen Erik Ersson och grefve Lager bjelke. Att jag nämner grefve L. sist orsakas deraf att han, alltid försigtig, talade föga i der norska frågan, men inverkade destomera på det unga riddarhuset. Excellensen Sparres åsigter i unionsfrågan äro icke kända; mer han är en loyal man, med mycken humanitet och blir sannolikt en skicklig ledare af förhandlingarne. Professor Svedelius är en lärd man, grundfast i åsigter och tillika human till sitt lynne. Justitierådet Berg har uteslutande egnat sig åt domarevärf, eger ett aktadt namn för sin redbara karakter, sin skarpsinnighet och sin stora arbetsförmåga. Uppmärksamheten har fästats på honom såsom medlem at Stockholms stadsfullmäktige, der han utvecklat så stor talang och habilitet, att han onekligen är den mest framstående inom denna korporation. Om jag icke misstager mig allt för mycket, är hr Bergs inkallande i unionskomiten en förberedelse till hans inträde i konseljen längre fram — såsom justitieminister. Man kan utan tvekan påstå, att både de specifikt svenska och de sepcifikt norskaintressena äro precist lika manstarkt representerade i komitån. Emellertid är det lätt förklarligt att den tidning som här under 1860—61 årens riksdag gjorde affär på norska frågan — jag menar naturligtvis Dagligt Allehanda — nu är topprasande derötver att icke nämnde tidnings kandidat inkallades i komitän. Hvem denne är, uppgifves väl icke, men han kännes lätt igen på den meddelade beskrifningen. Han förmäles kunna fullt mäta sig med de norska komiterade, icke allenast i sakkunskap utan äfven i vilja att bevaka sitt lands och unionens berättigade intressen och i karaktersfasthet att göra dem gällande, utan att taga intryck af något annat än afseendet på sjelfva sakförhållandet-. Och efter denna ståtliga beskrifning behöfver man väl ej hysa tvifvel om hvem mannen är: Ått han i alla hänseenden anses stå öfver samtlige svenska komiterade, taller at sig sjelf. Man kan också förvisso antaga, att enär denne rikt begåfvade mystisax af vår regering blifvit försmådd, så må komiterades arbete blifva huru omsorgsfullt som helst — af )fvannämnde tidning skall det blifva i allo otadt. Tao oe TP tg ds