Göteborgsposten – 16 februari 1865, sida 3

llva jehanda. En dansk krigssånges kärlekshistoria. En jutsk bonddräng. en starkt byggd och vacker karl, som under senaste kriget tillfångatogs och fördes till Brönn, der de danska fångarne behandlades särdeles väl och fingo gå fritt omkring i staden, har efter återkomsten från fångenskapen nyligen rest tillbaka till Bränn för att gifta sig. Historien om detta giltermål berättas sålunda: Vår Jens hade under sin fångenskap fått insteg på en mindre landtegendom i grannskapet af Bränn och der genom sin tjenstaktighet gjort sig allmänt omtyckt i synnerbet af den qvinliga delen af gårdens befolkning. Vid alla tillfallen skulle Jens vara med: behöfde kreaturen vattnas, skulle Jens hjelpa till, och skulle det tvättas, skulle Jens bära vatten åt pigorna, men till belöning för sin tjenstaktighet fick han också fullt upp med mat och dryck, och om han icke var närvarande, när något läckert serverades, så var det alltid flere bland pigorna, som gomde något al sin portion åt honom. Allt detta gick mycket bra, så länge Jens höll sig till pigorna, men en vacker dag fick äfven landtmannens vackra, blåögda, adertonåriga dotter ögonen öppna för den vackre danska soldaten, och snart uppstod ett intimt förhållande mellan de begge unga, hvilket de andra flickorna, drifna af svartsjuka, yppade för landtmannen. Nu var den goda tiden slut. Jens förvisades från gården och kommendanten i Bränn underrättades om, att Jens haft den fräckheten att låta den rike landtmapnens dotter förälska sig i honom. Han blef nu strängare bevakad och det förbjöds honom att närma sig till gården. Den unga flickan fann likväl på råd; genom en väninna i staden satte hon i gång en brefvexling, som, då Jens blott kunde föga tyska, genom en kunnigare kamrats tillhjelp blef mycknt liflig och ledde till löften om evig trohet. Då fångarnes afresn var bestämd utbad sig Jens landtmannens tillåtelse att taga farväl al sin älskade, men hvarken höner eller dotterns tårar förmådde beveka den stränga fadern ar gifva samtycke till ett parti, som han ansåg såsom en me allians för sin do Jens måste resa na sin Ida simmande tarar Brofvex emellertid till för några månader sedan. då Jens icke längre fick något svar på flera bref. Han trodde naturligtvis, att hans tyska väninna fått andra sympatier, och huru mycket det än smärtade honom, anfö trodde han dock icke sin sorg åt någon, utan bar den inom sig. För omkring sex veckor sedan fick han tillsägelse att infinna sig hos en magistratsperson i närmaste stad. aktadt vår raske Jens icke visste sig hafva gjort någut ondt, gick han dock, säsom fallet vanligtvis är med allmogen, med tungt hjerta till den ifrågavaranle magistratspersonan. Hans ångest förvandlades emellertid snart till glädje, då denne berättade för honom, att en efterfrågan rörande honom anländt från Bränn och att man önskade anderrättelse om hans karakter, hans familjeförhållanden och ekonomiska ställning. Såsom förklaring tillades i brefvet, att landtmannen i Bränn npptäckt dotterns brefvexling med Jens och hindrat den, samt att dottern af sorg derösver blifvit farligt ajuk. så att fadern, för att rädda sin enda dotter, på läkarens råd beslntit att låta de inga få hvarandra, så framt Jens vore en ordentlig karl. De inhemtade upplysningarne om Jens voro i illa afseenden tillfredställande, och ett desamma biogadt bref fån brudgummen förbättrade snart bru lens helsotillstånd till den grad. att brölloppet kunde itsättas till tre veckor derefter. Jens, som ac son till in välbergad bonde, kommer icke alldeles tomhändt ill sitt nya fädernesland, der han enligt svärfaderns krifvelse skall öfvertaga förvaltningen af dennes landtgendom. Före afresan dit öfvade sig Jens flera timnar om dagen i att tala tyska. nit han, då han este, var rätt bra hemmastadd i nämuda språk. Grymma hemsokel-er. En fransk tidning omalar. att en torpareenka. som hade ett litet hus i Vogeserna, gått ut för att sumla ris i en grannskog. så fort hon kom hem, skyndade hon sig att göra upp Id. Ej långt från spiseln stod vaggan, som inneslöt ba nans