valjer, full af behag, med ocmotständlig blick, intagande leende och som talade ett utmärkt vårdadt språk. — Ser ni, min vackra kusin, sade han, två gånger i mitt lif har jag beklagat mig öfver att vara furste. Den ena gången var jag femton år gammal och hade blifvit intagen af kärlek till en ficka af lågt stånd, en trädgårdsflicka; jag ville gifta mig med henne, men som ni väl kan tänka satte sig min mor deremot. — oOch andra gången, min kusin? — Andra gången är i dag, fru hertiginna. Hertiginnan betraktade Henrik af Navarra leende. — Ni finner er då stå på längre afstånd ifrån mig såsom furste? sado hon. . — Ja. — Och hvarföre det? — Emcelan rolitiken skiljer oss åt, sade Henrik. — Bah! utbrast hertiginnan med en förtjusande knyck rtå nacken, ni tyckes litet fråga efter politiken, ni min kusin... — Tror ni det? — Ja visserligen, sade hertiginnan, och jag har bevis derpå. — Verkligen? — Utan tvifvel, emedan ni trots politiken enleverat — Det var emedan jag älskade er, min kusin. Hertiginnan började skratta. — Vill ni ha bevis derpå? yttrade Henrik. — Låt höra.