kärleken, synes mig klar som det vatten hvilket framspringer ur klippan. — Tala då, min herr kusin, jag lyssnar... ; — I Blois hade ni tagit in i ett hus som var beläget i den obetydligaste stadsdelen, under det hans höghet hertigen af Guise, min ädle kusin, bodde hos konungen af Frankrike. — Jag hade mina skil, sade hertiginnan. — Ni tänkte sålunda ej på att visa er i ständerförsamlingen? — Nåväl!eni har fått en nyck, ni har lemnat Blois ... — Något litet mot min vilja, tror jag. — Ah! hertiginna, utbrast Henrik i förebrående ton, det är ett elakt yttrande det der. — Hvarföre det? — Jag atergifver er ju er frihet, och det står i ert fria val att återvända till Blois. bDet är sannt. Fortsätt, min kusin... — Vi äro snart i Bretagne; der har jag vänner och Å mig sedan föga om konungens af Frankrike folk, lika litet som om ert, min kära kusin; der bor en gammal vän till min far, herr dEntragues, som skall mottaga mig festligt i sitt slott beläget helt nära Ancenis— Nå vidare? frågade hertiginnan. — I morgon vid dagens inbrott, kanhända ännu tidigare, skola vi vara hos herr dEntragues. Vi stanna några dagar hos honom, under det mina vänner fortsätta sin väg å denna farkost. (Forts.) —