— Båiten stannar nu. Natten har inbrutit. Under det konungen af Navarra yttrade dessa ord, stannade verkligen sarkosten. — Ser ni en by på högra stranden? fortfor Henrik at Navarra. — Ja. — Nåväl! vi skola stiga i land der. Bra! än sedan? — Ni tror er vara min fånge, är det icke så? — Man skulle kunna tro det åtminstone. — Likväl är det ett misstag. Vi taga in i det enda värdshus som finnes i denna by. Ni kan begära att få hvila er der och har er frihet att återvända till Blois. Anna af Lothringen lit höra ett utrop af förvåning. — Åh! sade hon, ni skulle då ha glömt, att ni är konung af Navarra? Ä — Jag vet blott en enda sak, svarade Henrik, det är att jag älskar er... Qvinnorna ha nycker utan namn. — Jag vill ej ännu ha min frihet! sade hertiginnan. Säg derföre till den af era adelsmän som för betälet på fartyget, att han kan fortsätta sin vig. XXII. Väntade Henrik detta svar från hertiginnan? Var han redan så säker på sig sjelf och den fängslande sörmåga han egde öfver henne?