Göteborgsposten – 16 februari 1865, sida 1

länga timmar under den skönas fönster, han erhöll ett möte först efter att ha bedt och bönfallit otaliga gånger. Nåväl! vet ni hvad vår adelsman gjorde? — Han lemnade henne, utan tvifvel. — Ingalunda. Men han sade för sig sjelf en vacker morgon: mitt hjerta är för rymligt för en enda kärlek; det tyckes mig som en annan äfven skulle kunna få plats der. Och han skaffade sig en annan väninna. Denna var blond och blott tjugo år gammal; hon älskade okonstladt, och fastän hon ifvenledes var bunden vid en man, visste hon att bli fri på ett tecken af den hon älskade. I början lekte vår adelsman med denna kärlek; han betraktade den som ett angenämt sätt att fördrifva tiden, under det han vintade på den vackra höstaftonen; men sedan vande han sig så småningom vid denna blonda varelse som hade ett så behagligt skratt och så vackra tänder. — Och då glömde han den andra, är det icke så? — Nej visst icke, sade Raoul. Han fortfor att älska båda. Öfverflöd af det goda har aldrig skadat. Nåväl! ser ni, bäste herr Lahire, så äro äfven qvinnorna skapade. De älska de båda nyanserna, det blonda och det brunetta, vare sig samtidigt eller efter hvarandra. — Och ni tror att hertiginnan? ... — Hertiginnan har älskat er precist på samma tid då hon var intagen i grefve Eric de Crevecoeur, ädlingen med de gyllene lockarne och blå ögonen. — Det är falskt! sade Lahire.