— — En skälfning genomfor Anna af Lothringen. — Oh! jag anar slutligen, mumlade hon: jag är i min dödligaste fiendes våld! Lohire iakttog tystnad. — Men så tala då! utropade hertiginnan af Montpensier, tala . — Fru hertiginna, svarade Lahire med köld, jag har fått mina befallningar och jag rättar mig efter dem. — Befallningar! utbrast hon högdräget. — Ja, fru hertiginna. — Hon kastade på honom en blick full af förakt. — Fordom, sade hon, mottog ni blott befallningar af mig. Tahire bragtes ej ur fattningen. — Sålunda vill ei ers höghet mottaga fartygets kapten? — Tvärtom, må han komma! Lahire bugade sig och gick ut. Hertiginnan var nära att uppgifva ett skri af raseri. — Oh! denne man, sade hon, han iilskar mig ej mer! Hon väntade full af ångest. omsider hördes steg utanför kajutan, och dörren öppnades. Anna af Lothringen ryggade skälfvande tillbaka. En man stod på tröskeln med smälcendet på läpparne och hatten i hand. — Goddag min kusin, sade han. — Jag är förlorad! mumlade hertiginnan, vi äro alla förlorade! Denne bergsbo är listigare iän vi. Och liksom hade Anna af Lothringen i detta ögon