— Iahire älskar mig ännu alltjemt, sade hon för sig sjelf. Han har fått något arf, som satt honom i stånd att skaffa sig ett fartyg och ha folk i sin tjenst, och han enloverar mig... — Men hvar äro vi? utropade hon. — På Loirefloden. — Hvart fara vi? — Jag vet icke. Om åskan slagit ned vid hertiginnans fötter, skulle hon blifvit mindre bestört än hon blef af dessa ord. Huru! Lahire enleverade henne, och han visste ej hvart han förde henne? Gascognaren fullbordade hennes tanka: — Jag vet ej hvart vi fara, sade han, ty kaptenen på fartyget har icke sagt mig det. — Kaptenen! Det är då icke ni det? — Nej, fru hertiginna. — Nå men hvad gör ni här? — Jag kommer å kaptenens vignar. Anna mitte Lahiro med en förakt ull blick. — Jag ber tusen gånger om ursäkt, sade hon, jag har bedragit mig. Lahire var icke längre den man som hon älskat; han var nu blott och bart en soldat som hon lofvade sig att eftertryckligt straffa vid första tillfälle. — Och hvad vill han mig, er kapten? — Frambära sina vördnadsbetygelser för ers höghet. — Hang namn? — Jag kan ej säga det.