Göteborgsposten – 11 februari 1865, sida 2

Hertiginnan älskade pagen . . . likasom hon älskat Lahire och många andra före Lahire. Hvad hade blifvit af Raoul? Om han gjort sin pligt, hade han bort låta döda sig. En man som icke låter döda sig på tröskeln till den qvinnas rum som han älskar skulle ej kunna vara adelsman. Men Raoul var adelsman, och han var tapper. Sålunda eftersom hertiginnan befann sig der hon var, borde Raoul ej mer vara bland de lefvandes antal. Anna af Lothringen suckade djupt: två tårar sipprade fram vid kanten af hennes ögonlock och frigjorde sig sakta derifrän, lika två tindrande perlor ... Men det var också allt... En känsla af brinnande nyfikenhet tog hos hertiginnan öfverhand öfver hennes saknad. Det besynnerliga i hennes belägenhet bidrog att göra denna nyfikenhet ännu mera öfvervildigande. I hvilka händer hade hon väl fallit? Hon hörde ett lätt buller utanför kajutan, derpå vreds en nyckel omkring i låset och dörren öppnades... En man inträdde. Anna uppgaf ett rop. — Ni! sade hon. Den man som inträdt var ännu ung och skön, och vid hans åsyn kände sig Anna fyra år yngre, ech hennes hjerta började klappa. (kerts.)