Göteborgsposten – 11 februari 1865, sida 2

luta sig mot detta fönster, som var för trängt för att tilläta henne träda ut hufvudet derigenom. Men hon kunde se stranden, se en lång rad af nästan gulnade popplar och kullar med vinplanteringar. Af byggnader eller gårdar fanns ej ett spår. — Jag vill bli hugenott, sade hon för sig sjelf, om jag vet hvar jag befinner mig. Just som hon yttrat detta, förlorade hon jemnvigten och föll ned på sängen i sin kajuta. Det kom sig deraf att båten åter satte sig i rörelse. — Det tyckes, tänkte hertiginnan som på samma gång hörde ett oredigt sorl af röster och brådskande steg öfver sitt hufvud, det tyckes som vi ej ännu äro vid målet för vår resa, och jag har hopp att förr eller senare få se den som bortröfvat mig. Hon smålog på detta sätt som endast qvinnorna kunna småle. Hvem vet? mumlade hon; den som enleverat mig är kanhända en person som älskar mig. Hon kastade en blick i spegeln och andades helt lätt. Denna ovanliga natt hade ej förändrat hennes skönhet på minsta sätt; hon lade åter upp sina lockar som kommit i oordning och intog en soldats afvaktande hållning. — En annan qvinna, sade hon för sig sjelf, skulle redan ha förlorat hufvudet; jag tänker på att vara vacker. Under det hon väntule på att det skulle behaga den eller dem som enleverat henne att hedra henne med sin närvaro, började hon tänka på Raoul.