Gascognarne och Lahire, ännu alltjemt klädda som sjömän, manövrerade båten. Henrik och Noö samtalade under det de promenerade fram och tillbaka på däcket. Amaury och Raoul suto nära hertiginnans säng. Beträffande herr de Crillon hade han, som man vil kan tänka, qvarstannat i Blois, då hans befattning som öfverste för schweitzergardet ej tillät honom aflägana sig från konungens af Frankrike person. Den gamle Hardouinot sof. — Ers majestät, sade Noå, jag har hittills ej kunnat se hvad det är för ett lejdebref ni talade med oss om då vi lemnade Blois. — Det är hertiginnan, min vän NO. Så länge vi ha henne ombord på farkosten, skall man låta oss passera. — Jag förstår visserligen det, men . — Men hvad? Du är rädd att hon skall vakna, är det icke så? — Jo, alldeles, ers majestät. — Och att hon då skall förråda oss i stället för att vara oss till gagn. Noö gjorde ett jakande tecken med hufvudet. — Det blir min affär, min vän, sade Henrik. Du som är en smula astronom kan säga oss hvilken timma det är? — Klockan är nära sju. Men hvarföre denna fråga? — Emedan hertiginnan inom en timma skall vakna, såvida Hardouinot icke bedragit sig. (Forts.)