vattnet, hade ersatt de starka skakningar som hon förut erfarit. — Aha! jag är nu på vattnet! tänkte hertiginnan. Oh! den elaka drömmen! ... Men förgäfves försökte hon ännu en gång att vakna... Plötsligt upphörde den vaggande rörelsen. Då träffades hertiginnans öra, som dvalan tycktes förläna en ännu finare hörsel af röster från personer som samtalade. På samma gång sågo hennes ögon genom de halfslutna ögonlocken, och fenomenet blef fullständigt. Se här hvad hertiginnan såg och hörde: De första strålarne af morgonrodnaden visade sig i östern, och kullarne som begränsa Loirefloden aftecknade sina mörka silhouetter mot den gråa Decemberhimlen. Den farkost som bortförde hugenotternas guld, konungen af Navarra och hans följeslagare var en af dessa stora däckade båtar, som vid denna tidpunkt beforo Loirefloden ifrån Orlans ända ned till Paimbocuf och kunde vid behof hålla ut på hafvet. För längesedan hade Blois försvunnit i dimman vid horisonten, och farkosten närmade sig med snabb fart Saumur. Man hade uppfört ett tält midt på båten. Under detta tält hade man ställt en säng, och på denna säng nedlagt Anna af Lothringen. Den gamle herr de Mallevin och den svaga och darrande unga flickan som åtföljde honom hade satt sig i aktern med ögonen vända mot det landskap de lemnade.