dem. som varit okunniga i läsning, har, så vidt ske kunnat. meddelats, och har vaktbetjeningen eller annan lämplig person biträdt dervid mot arvode från fängelsets besparingskassa af 25 öre pr dag. Flera cellfängelser hafva försetts med s. k. cellskåp, så inrättade, att fångarne, hvilka till religionsförhören föras en i sender, icke kunna se hvarandra, men alla både se predikanten och ses af honom. Fångpredikanterna ha yttrat sig mycket fördelaktigt härom, liksom de med en mun prisa cellsystemets införande, särdeles der ransakningarne förflyttats till fängelserna, emedan rvunder transporten mången gång hårdhet och oböjlighet inträdt, der förut visat sig spår af ånger och uppriktighet. Under dylika färder har fångarne nemligen uppmanats af sina medfångar att ihärdigt neka. Kongl. kungörelsen d. 29 Sept. 1863 angående ersättning till domare och målsegare i fall, då flera härader hafva gemensam tingstad i brottmål, anser styrelsen också komma att väsendtligen minska antalet ransakningar utom cellfängelserna. Från Östersund skrifver predikanten att han genom undervisnings meddelande i räkneoch skrifkonsten fördelaktigt inverkat på fångnes hjerta och tillgänglighet för moralisk förädling. Läsning af nyttiga böcker har forttarande visat sig utöfva en fördelaktig verkan och önskningar om tillökning i bokförrådet hafva vid flera anstalter framställts. Efter mönstret af det i Stockholm 1855 bildade fruntimmerssällskapet, som fortfarande verkar med ovanligt nit, har 1863 i Norrköping bildat sig ett likartadt fruntimmerssällskap, hvars medlemmar söndagseftermiddagarne sysselsatt fångarne å dervarande för lifstidsfångar af qvinnokönet inrättade sängelse, med föreläsande i religiösa ämnen och kristliga samtal. Men predikanternas, styrelsens och enskildes bemödanden för fångarnes moraliska förbättring, understödda af den välgörande cellinrättningen, blifva i allt fall otta fåfänga derigenom att fången, sedan han lemnat fängelset, åter dukar under för frestelsen, nöden och kamraters lockelser. De flesta fångar, yttrar fångpredikanten i Karlstad, hafva utgått ur fängelset med öppet erkänd föresats om att, åter fria, föra ett lefverne af bättring och sträfvande efter upprättelse. Jag yttrar fördenskull nu, som i min förra berättelse, den vissa förtröstan, att ertore den frigifne fången i hemmet och i kommunen samma kärleksfulla bemötande, som han åtnjuter i fängelset under den timliga och andliga vården, skulle ändå färre återfall än vanligt inträffa. Ännu bestämdare framhålles denna brist af predikanten vid Stockholms kronohäkte för mankön. Han yttrar: ÅIfrån fängelseporten utgår cellisten, efter menskligt sätt att se och döma, i allmänhet med allvarligt bättringsbeslut att börja ett nytt lif, hängifvet åt arbetsamhet och nykterhet. Beklagligtvis återfinna vi honom dock i gemensamhetsfängelset såsom frivillig, at skäl att samhället stött honom ifrån sig, ej velat gifva honom skydd och arbete. I och med han tagit detta nödtvungna steg, är han hemfallen åt fängelserna, ty hvad som i cellen i hans hjerta blifvit uppbygdt, nedrifves nu i grund i gemensamhetsfängelset, der han blir utlärd i alla lastens hemligheter. I följd af denna sorgliga erfarenhet har jag förut och sednast i 1862 års berättelse, vågat fästa K. styrelsens uppmärksamhet på nödvändigheten att vidtaga några åtgärder i och för frigifna fångars skyddande trån återfall, ty så länge denna brist förefinnes i vårt fångväsende, är det långt ifrån att vara ett helgjutet verk. Cellsängelser må uppresas i mängd; de mäkta ej bota det onda; så länge som asyler, eller hvad man vill kalla dem, byggda på den kristliga kärlekens grund, de der öppna sina portar för den med hunger och köld kämpande. på allt utblottade f. d. fången, saknas, få vi våra gemensamhetsoch cellfängelser befolkade med dessa återfallne, hvilka kunnat med ganska liten uppcfring af samhället räddas. Med glädje se vi att i Göteborg enskilda behjertat denna brist i vårt annars onekligen förträffliga sångväsende. Styrelsen omnämner äfven detta år 1863 bildade sällskap för frigifna fångars väl och uttalar den förhoppning, att det måtte inom andra samhällen i riket vinna efterföljd. Det kan likväl ifrågasättas, om någonsin i vårt land den enskilda menniskokärleken kan fullkomligt fylla denna väsentliga brist och om icke äfven från det allmännas sida åtgärder böra vidtagas för att å ena sidan bereda den trigifne fången tillfälle till lönande sys