Göteborgsposten – 9 februari 1865, sida 2

Crillon, och ni kan vara säker, Sire, att det ej händt henne någon olycka... — Ja ... men i morgon ... hvem vet? — Bah! jag skall vaka öfver henne. Min bäste chevalier, gå att hemta henne, upprepade Henrik. Chevaliern bugade sig. — Och jag skall föra henne hit? — Nej icke hit utan till vinbåten nere pa floden. Crillon aflägsnade sig med värjan under armen. — Mina barn, sade Henrik till sina följeslagare, läggen liket af denne stackars adelsman som dött i min tjenst uti kärran; jag vill låta begrafva honom i mitt slottskapell i Nerac. En af de tre gascognarne och Lahire åtogo sig detta uppdrag, Noö och de två andra följde Henrik in i huset. Att föra de åtta med penningar tyllda tunnorna ut i vestibulen och derefter lasta dem en i sender på kärran var en fjerdedels timmas verk. De förståndiga borgrarne i qvarteret som för en stund råkat i uppståndelse hide tillslutit sina dörrar och fönster samt gått och lagt sig igen, tänkande med klokhet att man aldrig bör blanda sig i de tvister som ega rum adelsmän emellan. Konungen af Navarra och hans följeslagare kunde derföre fullgöra sitt värf i all trygghet. När allt var slut, yttrade den gamle Hardoninot till konungen: — Skulle ers majestät icke vilja föra mig med sig?