Göteborgsposten – 9 februari 1865, sida 2

På samma gang böjde Crillon denna stentorsstämma som så ofta ljudat på bataljfältet: — Aha! era skurkar! sade den store kaptenen, ni ha då glömt att jag kallar mig Crillon! Tio minuter derefter lågo s sex lik utsträckta på gatan; Schomberg ech Quelus som ännu andades hade blifvit förda till ett hus i grannskapet; dkpernon hade tagit till flykten, och de qvarlefvande tyskarne hade följt honom. Crillon yttrade då till konungen af Navarra: — Skyndom oss, Sire, ty konungen af Frankrike är i stånd att skicka på oss en hel armåe, då ban erfar sina favoriters öde. XVII. — Crillon, min vän, svarade konungen af Navarra, chevaliern som rådde honom att skynda sig, Gud är mitt vittne att jag ej begär bättre än att få lemna Blois; men härför är det nödvändigt att vi taga den gamle Mallevin och hans lilla dotter Bertha med oss. — Aha: sade Crillon leende, jag håller vad att redan ... — Alltid, min gode Crillon! Om mitt öra spritter till vid värjors klirrande, skall mitt hjerta alltid vara käns: ligt för kärleken. Gå att hemta henne. — Mina tre slägtingar äro qvar i huset, invände