Göteborgsposten – 8 februari 1865, sida 3

vistats i Småland. Då likväl hustru Hansson en tid af flera månader varit sjuk utan att kunna lemna rummet, hade hennes son Wilhelm Lndvig Hansson inställt sig. Denne hade intet att upplysa om eldens uppkomst. Hans mor hade ej, emedan hon var sjuk, ens kunnat vara ute ifrågavarande morgon. Hon låg då larm gafs. . Åklagaren upplyste nu att elden blifvit anlagd på vinden vid norra sidan af den åt norr på tomten liggande byggnaden. Midt emot den till vinden ledande trappa fanns ett kontor och derstädes upptäcktes längst fram under taket elden anlagd i en hög af hafstång och andra brännbara ämnen, såsom halm Ke. — Dessutom upptäcktes sedermera å ett ränne beläget öfver porten åt Skolgatan en säck fylld med stäfvor af en tjärtunna, hvilka, tydligen på anläggande af en eldsvåda beräknade ämnen, ingen å tomten boende personer ville erkänna sig ha ditlagt. Förre egaren Olof Larsson, som ännu bor qvar i huset, förklarade att han Ålagt sig trygg såväl denna som föregående aftnar och sofvit på morgonen då det gick allarm. I huset fanns intet vatten — mer än hos honom, som till all lycka hade en vattenspann. Han bodde i närheten af den trappa, der det helles vara eld. — Hettes det att det var eld? Utbröt den ej? frågade polismästaren. — Jo, förklarade Larsson, kanhända jag förtalade mig. Elden utbröt nog. L. berättade vidare, att då han, som varit bland de första att, sedan han blifvit väckt, bära upp vatten ur sin lyckligtvis till hands varande fyllda vattenspann, kommit upp på vinden der han funnit elden vara anlagd i en derstädes anbringad skrubb samt i en der samlad hop af muletyg (söndersmulad halm) och tång. — Hvem tror ni kan ha anlagt elden? frågade slutligen polismästaren. — Herre! det känner jag ej till, svarade L. Jag hade ej varit utanför dörren, och var ej vaken förrän man började ropa att ellen var lös. Jag skyndade då ut och fick vatten med mig. Enligt hvad L. vidare uppgaf, hade han å köpeskillingen för huset, 18,000 rdr, till dess förre egare hr Kruse betalt 6,000 rdr. Nu voro I,500 rdr förfallna, och dessa hade den nye egaren, Hansson, åtagit sig att betala. Detta hade dock ej skett, utan var förre gästgifvaren Hansson försvunnen utan att ha låtit böra af sig. Detta gjorde att Larsson stod blott och bar, hade ej betalt sin skuld till hr K. och kunde, tillfölje af ett tidigare mankemang af H. på 4,000 rdr, ej ens fylla sina dagliga lefnadsbehof. Smedsgesällen Johan Ölsson, som bor i den del af huset, der anläggningen skett, hade väl hört att personer under natten gått upp och ned för den Lalftan, hvilken ledde till lägenheterna i öfra våningen och vidare till vinden, men visste för öfrigt ingenting. Han var den förste, som då han på morgonen skulle gå hemifrån, märkte elden och gjorde larm. Hans hustru hade omkring kl. 4 hört någon person passera uppeller nedför trappan. Han sprang, då han märkte elden, först upp på vinden och såg några brandämnen ligga under taket. — Johan Olsson hade ej sin lösegendom försäkrad. Detta var icke heller fallet med någon af de öfriga i huset boende (icke heller med den nuvarande eller förre egaren) utom urbetsförmannen A. Bengtsson. Arbetskarlen Carl Johan Andersson vaknade vid det att han hörde något rinna från taket och trodde att töväder inträffat. Mycket belåten öfver att sålunda få sig ett godt och mjukt kokvatten och att ej behöfva begagna källvattnet i vattenledningen, begaf han sig ut för att sätta en vattenspann under takrännan för att uppsamla den sig i vatten upplösande snön, då i detsamma larm gafs. Det vatten han trott härröra af töväder hade bildats af den för elden smältande snön på taket. Kl. emellan 3—4 hade han och hustrun hört liksom om någon tagit ett felsteg i den till vinden ledande trappan. Sedermera blef allt åter tyst. Hans hustru hade vaknat kl. 3 5 på morgonen, men sedermera ej hört misstänkta ljud i trappan till vinden. Arbetsförmannen A. Bengtsson, som bodde i ett hus å tomten hvilket icke var beläget åt gatan, väcktes af rop om att elden vore lös. Han skyndade ut och lyckades att i Larssons hus få vatten, hvarmed elden, då föröfrigt andra personer kommo till hjelp, lätt släcktes. Elden såg ut att vara anlagd i en hög af tång, hade redan fattat i tvenne bräder och äfven i en tvärbräda under taket. Nattväktaren A. G. Johansson, som äfven bodde i huset, hade, då han Thorsdagen eller Fredagen i förra veckan kl. !, 2 på morgonen återvände från sin tjenstgöring, sett en trindlagd karl med små polisonger och klädd i en tunn rock stående djupt inuti språnget vid porten. Som det var mycket kallt och karlen ej af nattväktaren igenkändes såsom i huset boende, hvadan han föreföll något misstänkt, tillfrågade nattväktaren honom hvarför sjutton han stode der, hvarpå karlen svarade: Det är ej sjutton: utan aderton. Tillfrågad ytterligare om han icke fröse, svarade den okände nekande, hvarefter nattväktaren utan att taga vidare kännedom om denna misstänkta person, som måhända var någon brandanläggningskommissionär, aflägsnade sig. — Nattväktaren J. berättade vidare, att Larsson tillsagt honom att ej. betala hyran till hustru Hansson utan till honom, enär L. ej fått liqvid för huset. Enkan Lovisa Jakobsson bekräftade att L. äfven till henne fällt sistnämnde yttrande, med tillägg att om Hansson ej inom kort betalade, skulle han köras på porten. Detta medgafs af Larsson, hvilken hoppats att kunna få någon ersättning för den uteblifna inbetalningen på egendomen. Han hade dock sedermera fått veta att dettta förfaringssätt ej gick an, hvadan han afstått från detsamma. Enligt hvad man vid poliskammaren anslagsvis beräknade skulle priset för den obebyggda tomten uppgå till 4,000 rdr eller deröfver. — Åbyggnaderna voro, som sagdt, försäkrade till 20,000 rdr. Försäkringshandlingarne sade Hansson innehafvas af hr Kruse. Målet uppsköts på åtta dagar.