Göteborgsposten – 8 februari 1865, sida 2

Theobald var verkligen död, och de kunde snart allesammans bekräfta att han blifvit träffad mellan båda axlarne, der han hade ett djupt sår, ur hvilket en ström af blod flöt. Och likväl hede porten ej varit öppen, och intet buller hade hörts. — Blod! blod! upprepade Quclus, som ett ögonblick trodde att jätten sårat sig sjelf mot nägon spik på porten. Det var i detta ögonblick som kärran framkom vid yttersta ändan af gatan. — Ett ögonblick, sade dEpernon som ville medla: innan vi anfalla detta hus och kasta ned denna port som det blott behöfves vidröra för att nedfalla död, så anser jag att vi böra låta denna kärra passera. Kärran nalkades långsamt dragen af tre stora hästar, och snart kunde Quslus och hans följeslagare urskilja två grupper menniskor som gingo på hvar sin sida om kärran. — Vi ha ingenting att göra med borgrarne i Blois, sade Quclus. Och på ett tecken af honom lemnade dEpernon, Schomberg och de tyska ryttarne Theobalds kropp, som låg utsträckt på gatan, och ställde sig under ett skärmtak till ett angränsande hus. Kärran kom oupjhörligt allt närmare. — Åt helvete med borgrarne! mumlade Schomberg, g skulle redan vilja vara inne i detta fördömda hus. Kärran uppnådde nu den gamle Hardouinots hus. — (Forts.)