Göteborgsposten – 8 februari 1865, sida 1

— Ja, sade Hardouinot, och det skulle behöfvas stort buller för att väcka henne. I det den gamle prokuratorn yttrade detta, satte han sin lykta på en pall som befann sig i förstugan. — Och lårarne? frågade Henrik. . — Vi ha väl användt tiden sedan morgonen, Sire, svarade gubben. Jag hade i en källare, belägen intill den der penningarne befunno sig, några tomkärl ... — Och du har fyllt dem? — Allesammans. Det finnes ej ett guldeller silfvermynt qvar som ej är nedlagdt. Ers majestät kan öfvertyga sig sjelf derom. Å Och Hardouinot förde fursten in i sitt kabinett, öppnade dörren till källartrappan och gick framför konungen ned i källaren. Åtta tunnor fyllda med guld och silfver stodo der uppställda sida vid sida. — Raoul och jag ha försökt att flytta dem härifrån, sade Hardouinot, men det har ej lyckats oss. Härtill fordras det åtminstone två starka män, och jag är blott en gubbe. — Nåväl! sade konungen, vi skola försöka alla tre. Hjelp mig, Raoul. Med dessa ord tog konungen af Navarra af sig sin jacka, som om han varit en simpel landsknekt och började rulla en af tunnorna framför sig med lika mycken lätthet som om hon varit tom. När den blifvit bragt så långt som till foten af trappan, sade han till den gamle prokuratorn: