Göteborgsposten – 6 februari 1865, sida 1

— Låt höra då! — Nej icke här, sade Quslus; jag minnes ordspråket som säger: väggarne hafva ibland öron. — Hvart vill ni då att vi skola gå? — Dit ned ... på borggården ... och vi böra tala sakta. — Må göra! jag följer er. Qulus gjorde ett tecken åt Schomberg och dEpernon att hålla sig på afstånd och gick derefter mot slottets stora trappa, åtföljd af den person hvilken han gifvit titeln ers höghet. XIII. Borggården till slottet i Blois var insvept i mörker. Klockan slog åtta på aftonon. Utom skiltvakterna som voro placerade vid alla ingångarne fanns ej en enda person på borggården. Quelus, den kunglige favoriten, förde den person som var insvept i ka pa, och som ej var någon annan än hertigen af Guise, ut till midten af borggården och yttrade der: — Ers höghet, jag skulle vara förtjust om jag pu något sätt kunde göra mig behaglig för ers höghet. — Ni är alltid behaglig för mig, bäste herr Qnålus, svarade prinsen som visste att vara artig mot småadel och underordnade. — Jag ville säga ers höghet, att jag skulle kunna göra ers höghet en stor tjenst...