Till Svenska Medborgare! Sveriges solkkare Konung har gått nationens länge hysta önskningar till mötes genom det till Rikets sednast församlade Ständer afgifna förslag till nationalrepresentationens ombildning, hvilket hvilar till afgörande vid nästa riksdag. Detta förslag har i alla delar af riket blifvit emottaget med liflig belåtenhet, hvilken ej blott hvilat på hoppet, att det länge kända behofvet af ett rättvisare och tidsenligare representationsrätt skall blifva tillfredsstäldt, utan äfven härflutit af en på lugn pröfning grundad öfvertygelse om detta förslags verkliga och stora företräden tramför den nu gällande riksdagsordningen. Det är nemligen i främsta rummet bygdt på den obestridliga grundsatsen, att riksförsumlingen, för att motsvara sitt ändamål, bör utses af nationen i sin helhet, ej blott, såsom hittills, af vissa stånd eller klasser. Det utsträcker valrätten till hvarje Svensk medborgare, som kan anses ega en oberoende samhällsställning, och gör sålunda rättvisa åt den talrika medborgareklass, som, jemngod med de nu varande riksstånden i samhällsställning och bildning, ännu är från valrätt utesluten. Huru giltiga anspråk denna del af nationen eger på en sådan rättighet, ådagalagges deraf, att vid de tvenne hittills försiggångna landstingsvalen, af omkring 1,000 valda personer nära två femtedelar tillhört denna samhällsklass. Förslaget bereder äfven inträde i riksförsamlingen åt Konungens rådgifvare, som derigenom erhålla ett hittills saknadt tillfälle att der föra Styrelsens talan, lemna nödiga upplysningar rörande hennes åtgärder, och inför representationen i dess helhet, ej blott det Stånd den ene eller andre af dem tillhör, utveckla hennes åsigter och sålunda för sina Konungen gifna råd underkastas ansvarighet i sannt konstitutionel mening. Enligt förslaget skola ledamöterne i den första kammaren utses af landstingen, hvilka åter tillkommit genom val antingen af eller inom kommunerna. Derigenom skapas ett fortlöpande samband emellan dessa för folkets deltagande i sina allmänna ärenden så vigtiga inrättningar. Det svåra problemet att i vår tid bilda en första kammare, som åtnjuter nationens förtroende och på grund deraf eger den moraliska kraft som erfordras för att med hopp om framgång motsätta sig förhastade beslut, vinner derigenom en lycklig lösning. Förslaget ioför årliga riksdagar, vilkoret för nödig samverkan mellan regering och representation, för kontinuitet i besluten och för en väl ordnad hushållning med allmänna medel. Det innehåller äfven ett enklare arbetssätt för riksdagen, samt i stället för de med fog öfverklagade förstärkta utskotten, en lämplig utväg att genom riksförsamlingens verkliga pluralitet åstadkomma beslut i sådana frågor, som ej kunna förfalla. Förslaget afser slutligen en förkortning i tiden för riksdagarna, och utsätter deras sammanvaro till den tid af året, då utom hufvudstaden boende riksdagsmän med minsta uppoffring kunna vara borta från sina hem. Dessa förtjenster synas redan tillräckligt stora för att häfva de betänkligheter, som på grund af en och annan mindre väsendtlig omständighet skulle kunna frumställas emot förslaget. Komiterade anse sig derföre böra uttala den på samvetsgrann pröfning grundade öfvertygelsen, att detta förslag lyckligare än något föregående löser nationens stora lifsfråga, och att dess antagande ändtligen skall göra slut på en oro, hvilken, om försla get förkastas, hotar att uppflamma till en strid, som fosterlandsvännen skulle djupt beklaga. Komiten vänder sig derefter särskildt till hvartdera af de fyra stånden och uppmanar slutligen alla som dela dess åsigter att begagna hvarje tillfälle att öppet uttala sin öfvertygelse och förena sig om den önskan, att detta förslag må genom Rikets Ständers bifall dertill upptagas bland svenska folkets grundlagar. En girig qvinna. För någon tid sedan dog en gemmal qvinna, boende i en stuga straxt vid Hofva och hvars stora fattigdom ofta väckta medlidande hos många, så att, då non bad om litet snus eller dylikt, som man ansåg henne sakna medel att kunna förskafta sig, gaf man henne det villigt. Väl var det bekant, att hon hade ett litet undantag at sina närmaste slägtingar, men detta räckte knappt till födan åt henne, ehuru hon hushållade så mycket som möjligt. De enda lefvande varelser, som delade stugan med henne, voro tre höns, åt hvilka hon egnade en synnerlig vård, så att hon ofta hade några ägg till salu. Emellertid dog hon en vacker dag, och man gick att hopsamla den aflidnas qvarlåtenskap, bestående mest i gamla trasor, då man i en strumpa, gömd under sängen påträffade 70 rdr, samt något öfver 300 rdr förvarade i ett gammalt skrin. De som icke misstyckte denna öfverraskande skatt, voro naturligtvis gummans slägtingar. E..sam i sitt slag. I Tyskland har börjat utgifvas en ny tidskrift, hvilken säkerligen hittills är den enda i sitt slag. Dess titel är: Psyche, Zeitschrift för Spiritualismus, P.:ycheismus, Od und vervandte Gebiete:. I prospekten heter det bl. a.: Psyche skall sysselsätta sig med uttorskandet och prötvandet al de mångfaldiga nådegårvor och kratter, om hvilka aposteln Paulus en gång skref till de Corinther 1. 12, att de alla frambragta af Guds anda, bevisat sig vara hos en och hvar till allmän nytta, men under många århundraden alltsedan Christi kyrkas grundande nästan alldeles slumrat, så att tillochmed denna kyrkas flesta tjenare påstått, att de dött bort och aldrig mera skulle åter vakna upp, eller att hon ej längre behöfver dem — då plötsligt Anden åter rikligt utdelar dem bland alla tolk : drömmar, aningar, syner, inspiration, förutsägelser, gåfvan att hela sjuka och göra under, att plötsligt kunna tala på många ej med möda inlärda språk, slutligen förmågan att se andar ach med dom samtala om Guds hemlighefter—Es — Oddddds 2 0 AA ee9pC0c-Cc00 .00 mm oOO