— Jag kände en ädling, fortfor Raoul, vid aflidne konungens hof, som ansäg ott den qvinna vi älska mest är den som behandlar oss illa och låter oss lida tusen dödar ... Hertiginnan betraktade Raoul med en blick som kunde öfversättus med det enda ordet: otacksamme! — Den qvinna J älsken, sade han, återgifver er icke er kärlek ... Den qvinna som älskar er blir odräglig för er. Kärleken, ers höghet, skulle ej kunna lefva på en stor vög, väl jemnad och skyddad för försåt; den behöfver hinder, förräderi, svå igheter af alla slag för att ej förgås. — Men min älskade Paoul, sade hertiginnan, vet ni att det der är en ful skildring af kärleken? — Ful, kanhända, men utan tvifvel sann. Och om ers höghet behagar tillåta, skall jag bevisa mitt påstående. Anna af Lothringen kastade å den unge mannen en blick full af trånad. Raoul reste sig från sin pall och gick att förvissa sig om att dörren var tillsluten samt kastade derefter en blick ut igenom fönstret för att vara säker om att gatan var folktom. Derpå återvände han, knäböjde framför hertiginnan och vågade fatta hennes hand. Anna drog icke denna hand tillbaka och rynkade ej ögonbrynen när den djerfve unga mannen förde den till sina läppar. — Låt höra! sade hon småleende, tala min vackre chevalier, jag lyssnar. — Ers höghet skall då ej bli förargad? — Ingalunda.