att bevisa er att kärleken som ni kallar en plåga och ett helvete kan någon gång vara ett paradis, bjuder jag er att supera med mig. Raoul uppgaf ett glädjerop och afskedade mäster Hardouinots uppassare. Derefter satte han sig midt emot hertiginnan vid bordet som var färdigdukadt. — Fortsätt då, älskade Raoul, återtog hertiginnan, ui säger rätt roliga saker om kärleken. — Ers höghet öfverhopar mig med godhet. Men tillåt mig begära en nåd. — Hvad är det ni önskar? — Att slippa dricka af detta Jurangonvin som man serverat oss. Jag tycker icke om Jurangon; deremot är jag förtjust i detta hvita vin från Loire. Raoul pekade på en litea flaska hvitt vin som stod framför honom, under det man bredvid hertiginnans kuvert ställt en majestätisk karaff nära hundraårigt Jurangonvin. — Som ni vill, sade hertiginnan. Men jag är förtjust i Jurangon och skall dricka deraf. Raoul bugade sig. Derefter började han samtala glädtigt, talade illa om kärleken men förnekade sina ord med blickarne och de kyssar han då och då gaf hertiginnans rosenröda fingerspetsar; påstod att den verkliga, rena, uppriktiga kärleken hade behof af hemlighet och skugga men önskade sig straxt derpå vara en furste eller konung för att kunna älska hertiginnan öppet och vid fullt dagsljus.