En ännu ljufvare blick beledsagade detta sista ord. — Madame, sade Ruaoul, ers höghet har värdigats utmärka mig, en ringa och obetydlig person, och höja mig upp till sig. Här äro vi allena, här lemnar furstinnan plats för qvinnan, och ni älskar mig, är det icke så? I det han talade så, vågade han taga en kyss. — Men i morgon eller i afton eller redan om en liten stund skall gatan fyllas af menniskor, stojande herrar skola anlända med hertigen af Guise i spetsen; man skall helsa hertiginnan Anna, de lothringska hertigarnes ädla dotter, och ingen skall gifva akt på den obetydlige adelsmannen gömd i skuggan. Hertiginnan afbröt Raoul på ett eget sätt. Hon tog honom om hufvudet och återgaf honom den kyss han vågat taga från henne. — Nåväl! madame, återtog Raoul, att få njuta af er åsyn, att tillbedja er i tysthet från min undangömda vrå, då andra vid fullt dagsljus få bevisa er sin vördnad, det är för mig kanhända en plåga, ett helvete kanhända, men hvad som är säkert är att det är lyckan för mig. — Nåväl! var då lycklig, sade hertiginnan i det hon tillät sig taga en ny kyss. Raoul skulle utan tvifvel fortsatt sin ljufva theori om kärleken om man ej klappat två försigtiga slag på dörren. Carl IX:des page gick att öppna. Det var två af mäster Hardouinots uppassare som medförde hertiginnans supå, hvilken de dukade upp på ett litet bord framför henne. — Raoul, min vän, sade hertiginnan helt sakta, för