Göteborgsposten – 3 februari 1865, sida 1

oD — —— — —————ä—— — Hvad fattas er, min vän, sade hon. — Min fru, svarade Raoul, som utan tvifvel upprepade en förut inlärd lexa, jag har förlorat min trolofvade i massakern, och ni ser i mig en otröstlig man. Att tala om kärlek med en qvinna är att löpa stor risk att ej bli hörd; men att säga henne att man älskar Jen annan, det är att genast fästa hennes uppmärksamhet. Raoul sade sig vara otröstlig; hertiginnan som sökte glömma den vackra Lahire, den trolöse gascognaren, tänkte genast på att trösta honom. Berättelsen om Raouls äfventyr vid lothringska hofvet, dit han följde hennes höghet, tillhör fortsättningen af denna historia. Raoul höll sig sålunda stående framför hertiginnan, och denna bad honom gifva en mindre obestämd definition på kärleken. — Ers höghet, svarade Carl IX:des page, om ni fordrar att jag fullbordar min tanka, så måste ni lyssna med tålamod. — Nåväl, min älskade Raoul, tala, jag lyssnar. I det hertiginnan af Montpensier yttrade detta, fattade hon den vackre pagens hand och lät honom sätta sig ned på en pall nära intill henne. — Kärleken, återtog Raoul, är framför allt en fantasisak. Det är ett ondt som yttrar sig genom åtskilliga symptomer, fortplantar sig på olika sätt och aldrig behandlas lika. — Ah! verkligen, utbrast hertiginnan.