Göteborgsposten – 2 februari 1865, sida 2

Från Utlandet. Frankrikes regering har afsändt en ny skritvelse till påfven och deri beklagat, att romerska curian icke velat underhandla med italienska regeringen, sägande: Frankrike afstår, sedan det uttömt alla försoningsmedel, från vidare förhandlingar i denna sak och skall bringa konventionen (september-konventionen) till utförande. Svaret är temligen bestämdt, men utesluter icke möjligheten af att den napoleonska örnen skall i ännu två år beskydda den punkt, hvarifrån allt sättes i rörelse, för att tillintetgöra septemberkonventionen samt inveckla kejsar Napoleon i splittring med Italien och hela verlden. Enligt France försiggår omsvängning hos påfven och dennes omgifning. Påfven och kardinal Antonelli äro allmänt betänkta på utfinnande af medel att mildra de oangenäma intryck encyclican gjort. Man vill först söka ingifva den åsigten, att encyclican ej är något genmåle på septemberkonventionen. Francesäger vidare, att syllabus (med irrlärorna) redan för två år sedan tillsändts alla biskopar för godkännande, ehuru den dock ej skulle få meddelas någon, ej ens andra teologer. Francefinner det, försonligt som bladet nu blifvit, derföre icke underligt, att biskoparne nu försvara lärosatser, hvilka de förut godkänt. Det synes likväl underligt, att ens France kan så spakfärdigt upptaga notisen, att den falang, som nu står i öppen kamp mot de franska lagarno, redan sedan tvenne år tillbaka i tysthet organiserats och varit i verksamhet. France säger, att i den hel. sadrens omgifning och tillochmed bland kardinalerna råder tvedrägt, och flera tadla öppet encyclicans offentliggörande såsom politiskt otidigt, ehuru i afseende på dess innehåll ingen tvedrägt fresinnes. France försäkrar, att påfven protesterar mot att han skulle velat angripa det moderna samfundet i dess framåtskridande strätvanden, i dess civilisation, cultusfrihet, dess allmänna rösträtt eller non-interventionsprincip. Den hel. tadren är ojemförligt mindre antiliberal, än de tro, som skulle vilja göra honom till verktyg för deras misstroende och fiendskap mot Frankrike; han visar äfven den stora och höga anda, som ställde honom år 1847 i spetsen för de italienska nationalangelägenheterna, och hun tänker att beteckna slutet af sitt pontificat genom en stor handling, hvilken skulle göra epok i kyrkans historia. Denna stora handling betecknas närmare sålunda: Man bör ej förundra sig, om kyrkan tillgriper ett ärorikt initiativ, ör att sammankalla concilium, som skulle ha till ändamål, att reformera Tridentinermötets föråldrade formler och sätta kyrkodisciplinen i öfverensstämmelse med tidens behof och det arbete, som det moderna samfundet utfört inom sinnena. Franska presterskapets konstitution synes vara den bästa, och det är den, som kyrkan anser mest lämpa sig för de relislösa intressena inom alla katolska länder Allt detta tillhör, åtminstone hvad påfven ingår, säkerligen de fromma önskningarnes område, ehuru det dock är säkert, att en sådan reformation som den här antydda ej kan länge uteblifva, utan måste förr eller seare träda fram som en bjudande nödvänlighet. Tempss korrespondent från Neapel, hr Irdan, berättar, att kardinal Andrea med prins Humbert bevistat en i börslokalen gifen foot