Göteborgsposten – 2 februari 1865, sida 1

— Sire, sade han, jag har kommit ensam hit, jag en hugenott, för att uppsöka er midt i ert katholska nof, och jag har anförtrott mig åt rättrådigheten hos en son af den helige Ludvig, vår gemensamme ättefader. — Ni har gjort rätt, min kusin, svarade Henrik III. — Jag har kommit för att från er afvända en sara som hotar er, Sire. I stället för att med olycka hemsöka dem af era undersåter som omfattat den nya tron, så tag er i akt för Frankrikes fiender! Bort med lothringarne! bort med spaniorerna! Henrik III lyssnade med bäfvan på denne unge furste med den vibrerande stämman, med örnblicken. Bearnaren slutade med följande ord: — Och nu Sire, farväl! Ers majestät vet hvar jag tagit logis. Om ers majestät önskar återse mig, är jag att träffa der. — Huru! utropade Henrik III, ni aflägsnar er min kusin? — Jag vill blott lemna ers majestät tid till begrundande. — När återkommer ni då? — I morgon. Och Henrik af Navarra kysste konungens hand och gick mot den hemliga dörr hvilken väpnaren Fangas hade öppnat för honom. Han upplyftade förhänget och lät det åter nedfalla bakom sig. Konungen af Frankrike befann sig nu ensam. Han satte sig i sin stora fåtölj och fördjupade sig i tankar. (Forts.)