Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 3

Uvarjehanda. En munklikör. Husmurarne i Paris ha sedan nägra månader tillbaka varit betäckta mod stora gula affischer, beprydda med en vacker sigur, som för verlden tillkannagisver uppfinningen af en ny likör af ojemförliga egenskaper, tillochmed öfverlägsna Chartreuse. Denna likör kallas Trappistine och beredes af munkarne i klostret Gråce-Dieu nära Besancon. En liten bok utdelades på samma tid i otaliga exemplar bland allmänheten, i hvilken bok bland annat beröm för ifrågavarende likör förklarades att alla andra dylika öfverträffas af Trappistine. Denna är klar och oljaktig, dess arom är fin spirituös och delikat, den eger en särdeles mjukhet cch en mild men liflig smak, den behagar blicken genom sin klarhet, medan den tjusar gommen med sin utsökta smak. Denna utsökta likör kunde ej annat än framkalla imitatörer: den har blilvit eftergjord, eller åtminstone är detta den åsigt som hyses af klosterbröderna i Gråce-Dieu, och efteraparen är ingen annan än klostrets förre prior, broder Marie Joseph, för närvarande befriad af pålven från de tre bekanta löftena och lefvande med i varlden under namn af mr Stremler. En rättegång anhängiggjordes af broder Nestor Michel, den nuvarande priorn, mot mr Stremler för olagliga imitationer. Klagandens advokat påstod att ingen efterapning någonsin varit mera djerf eller brottslig. Han påstod att ifrågavarande artikel är en, hvilken sedan lång tid blifvit tillverkad af munkarne i klostret, efter ett recept, som uteslutande tillhör dem. Den kallades fö.st liqueur de Grace-Dieu och sedermera Trappistine. Under detta namn hade den blifvit såld och förvärfvat rykte bland dem som handla med sådana varor. Vidare anmärkte advokaten att svaranden varit prior i klostret, men lemnat det. Han ville ej fästa sig vid hvem receptet för likörens förfärdigande tillhörde, men han ville påstå att ingen annan än klosterbröderna egde rätt att sälja någon likör under namn af Trappistine. Detta namn tillhör uteslutande klosterbröderna, emedan det betecknar stället hvarest det tillverkas, och af detta skäl är den uteslutande försäljningen klostret tillförsåkrad af den franska lagen. Svarandens advokat yttrade deremot, att den sak för hvilken munkarne i Grace-Dieu anklagade sin förre prior erfordrade vidare förklaring. Det var Mr Stremler som, då han var prior i klostret Grace-Dieu uppfann en likör, som erkännes vara förträfflig och är bekant i handeln under namn af det betecknande namnet Trappistine. Sedan han tillbragt de tio bästa åren af sitt lif i klostret la Trappe, hvilket han riktade genom försäljningen af likören, fattades han af en åstundan att undervisa nya verldens vildar i kristendomens läror. Han begärde och erhöll af påfven befrielse från sina löften om celibat, lydnad och fattigdom. Det synes emellertid ej ha varit så helt med den sodo priorns nit för kristendomens spridande. Förmodligen hade han ledsnat vid klostret och funnit det trefligare att njuta sitt sorgfria väsende och sin likör utom Grace-Dieus murar. Han kunde räkna på en god inkomst genom likörfabrikationen och man kan icke undra på om han hellre slog sig ned i Paris än begaf sig till Nya Zeeland, der man blott förstår sig på eldvatten i dess primitaste form. Han lefde sålunda godt i civilisationens hufvudstad, hade glömt hvad fattigdom och måhända äfven celibat ville säga samt behöfde icke egna någon annan lydnad än H. M:t fransmännens kejsare, då denna rättegång kom att grumla hans lycka. Hans advokat yttrade vidare att då han lemnade klostret begärde han att återfå de penningar han medfört i klostret, men detta förvägrades honom. Ingen sökte ens att förneka det Trappistine-likören blifvit uppfunnen af den förre priorn i Grace-Dieu, och han hade derigenom gjort sig väl förtjent af sitt land. Han fortfor att äfven utom klostret fabricera sin likör, men undvek omsorgsfullt att begagna klostrets religiösa vignett. Mr Stremler är likörens uppfinnare och följaktligen äfven egare af fabrikations-ratten. Icke förthy fälldes Mr Stremler till 200 fres böter och 1,000 fres skadeersättning. Londons båda engelska national-operor. Sedan engelska operan i Coventgarden en tid bortät uppfört elvellyn, ett äkta nationalverk, har den ännu en inhemsk opera på repertoiren, hvartill texten likväl är lånad från utlandet. Den heter ÅRose or Lovees ransom och är i grunden icke annat än Andorradalen af S:t Georges. Kompositören till denna nouveaute, som lärer ha ganska stort musikaliskt värde, är en mi Hatton. Coventgardens rival, mr Harrisons engelska operasällskap i Her Majestys Theatre, har ända tills nu måst nöja sig med att uppföra kontinentens mästerverk, sådana som Don Juan, La Traviata och Faust. Denna scen besitter likväl de största röstressurser, sådana som den berömde tenoristen Sims Reeves, den sedan länge i London högt uppburna sångerskan miss Louisa Pyne, m. fl. En ung baritonist, Manuel Garcia, son till den berömde sångläraren, har för kort tid sedan med mycket bifall debuterat på denna scen. Namnet Garcia kommer sålunda icke att dö ut på tiljorna. En grekisk kalender. I Paris och Athen försäljes en grekisk nationalkalender för år 1865 med titeln EOYHOY IIeONY:wov. Det är 5:te årgången af denna kalender, som är mycket smakfullt utstyrd oeh försedd med 30 illustrationer, som till största delen föreställa landskap i Grekland. Innehållet af den 300 sidor starka boken, som kostar 6 sres, är mycket omvexlande, icke allenast underhållande utan äfven lärorikt, och af dels litterärt och moraliskt dels af politiskt intresse. Arbetet har till uppgift Satt ännu fastare sammanknyta de skilda medlemmarne af den stora grekiska familjen med hvarandra och att bilda det nuvarande slägtet till Hellenismens förkämpar, Utgifvaren är den genom flera litterära arbeten bekante greken Marinos Pappadopolus Vretos, som är bosatt i Paris. Boken innehåller bl. a. nygrekiska folkvisor från Kreta, uppsatser öfver nutidens greker, leras språk o. d., fabler af Vilaras (Ep kus), en historisk artikel öfver ön Patmos och staden Kydoniä, sfversättning af ett utdrag ur ett ännu otryckt arbeta if grefvinnan Dora dIstria: Minnen från Ferdinand