Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 2

— Här är det, ers majestät. Med dessa ord öppnade Hardouinot en koffert och tog derur ett stycke pergament som han räckte Henrik af Navarra. Denne tog pergamentet, vek upp det och läste uppmärksamt. — Ah! utropade han, ventre-saint-gris! hon har ett godt politiskt hufvud, vår vackra kusin, men man skall vaka öfver henne. Han drog åter kappan öfver sina skuldror, lemnade pergamentet tillbaka och yttrade: — Gå och lägg tillbaka detta bref der du tagit det. I afton när hertiginnan supårar, bör du låta henne taga en ny dosis af ditt sömngifvande medel. Klockan tio skall jag klappa på porten, du kommer och öppnar och vi skola gå att sätta vår skatt i säkerhet. — Hvart går ers majestät nu? — Till slottet. Hardouinot gjorde en åtbörd af förskräckelse. — Men ni skall blifva igenkänd? — Det är mycket möjligt. — Ers majestät fruktar då ej mördarnes dolkar? Henrik darrade, och liksom en flik af framtidens slöja blifvit upplyftad för honom, rynkade han ögonbrynen. — Kanhända, sade han, men icke i dag; min tid är ännu ej kommen ... och till dess... Han tystnade i det han kände en rysning vid aningen om sitt öde.